Har haft förlossningen i mina tankar väldigt mycket de senaste dagarna med skräckblandad förtjusning och i samband med det började jag reflektera över hur olika förlossningarna har varit.
När jag väntade Theodor hade jag egentligen ingen uppfattning alls om hur förlossningen skulle bli. Tänkte att jag tar det som det kommer, vilket brukar funka bäst för mig. Inget blir någonsin som jag planerat. Det blev ju en ganska lång historia sen sist och slutligen. 24 timmar och 10 minuter med under 5 minuter mellan värkarna. Och så tog krystningen, utan en enda krystvärk, 46 minuter och jag fick sys efteråt. Rispåse, bad, dusch, lustgas och PCB blev smärtlindring och jag det gjorde verkligen jätteont mot slutet. Värkstimulernade dropp användes också.
När jag väntade Wilma så föreställde jag mig förlossningen likadan som den med Theodor och jag var okej med att tänka mig en likadan. Trodde nog att jag skulle bli igångsatt eftersom man brukar bli överburen* med andra barnet om man blivit det med första. (*när man gått mer över tiden än 14 dagar) I förlossnings"planen" skrev jag att jag inte ville ha epiduralbedövning, ville undvika värkstimulernade, ville ha allt så naturligt som möjligt och sen avnavling (man låter navelsträngen pulsera klart innan den klipps av så att bebisen får så mycket blod som möjligt). Var lite fundersam sen när jag hade skickat in den informationen till sjukhuset för det brukar aldrig bli som man planerat.
5 timmar och 21 minuter med 3-4 minuter mellan värkarna så var hon ute. Krystade en minut och behövdes inte sys alls. Ja, och krystvärkar hade jag. Eller två kanske jag hann ha. En i korridoren och en när hon föddes. Och allt gick som jag hade önskat i förlossnings"planen" och det gjorde inte alls lika ont som med Theodor. Trodde aldrig att en förlossning kunde vara så enkel!
Tänk att det kan vara så olika trots att det är samma mamma och pappa! Jag är så fascinerad av den senaste förlossningen att jag inte kan sluta tänka på den. Det gick så snabbt och smidigt och jag är så stolt över mig själv som klarade mig med endast rispåse, dusch och massage som smärtlindring. Jag menar inte att jag skulle vara bättre än andra, men det känns bra att jag har bevisat för mig själv att jag kunde klara det!
På samma gång känns det väldigt läskigt att det gick så mycket snabbare än jag trodde! Förväntade mig att vara öppen högst 4-5cm när vi kom in och så var jag helt öppen. Det är nog det mest överraskad jag någonsin blivit tror jag. Tänk om vattnet hade gått hemma eller i bilen. Vi hade antagligen inte hunnit till sjukhuset då. Och att vi vågade parkera bilen på stora parkeringen bakom sjukhuset och gå de några hundra meterna! Tänk om hon ploppat ut där i snön?! Eller om vi inte hade ringt efter grannen och istället väntat på svärmor som kom hit körande, då hade hon blivit född i bilen.
Så om det blir flera barn här så kommer jag att vara nervös inför förlossningen. För det första så kan det inte gå lika smidigt igen som det gjorde nu. Och för det andra så kommer jag att vara livrädd att vi åker in för sent! (Det brukar ju vara det motsatta som är "mardrömmen" för gravida, att bli hemskickade igen)
Jag vet att jag kommer att bli babysjuk så fort Wilma blivit några månader men det är nog inte babysjuka som styr när nästa barn kommer här den här gången. Det beror helt på hur ungarna utvecklas och jag kan tänka mig att det nog är lättare med lite större åldersskillnad så storasyskonet(n) kan göra något själv. Och nu ska jag igen skriva ner det här: Jag mådde så dåligt i början av graviditeten med Wilma att jag nästan ångrade mig. Bara så att jag vet sen vad jag ger mig in på om det blir flera barn. Man glömmer så lätt bort sådant så bäst att skriva ner det på många ställen;) Och nu har jag säkert avskräckt alla mina barnlösa vänner från att någonsin skaffa barn;)
(Oj oj oj, tänk att jag fått ihop ett så här långt inlägg nu utan att Wilma blivit arg eller Theodor rivit huset! Kanske det blir någon ordning på bloggandet här ännu!)
När jag väntade Theodor hade jag egentligen ingen uppfattning alls om hur förlossningen skulle bli. Tänkte att jag tar det som det kommer, vilket brukar funka bäst för mig. Inget blir någonsin som jag planerat. Det blev ju en ganska lång historia sen sist och slutligen. 24 timmar och 10 minuter med under 5 minuter mellan värkarna. Och så tog krystningen, utan en enda krystvärk, 46 minuter och jag fick sys efteråt. Rispåse, bad, dusch, lustgas och PCB blev smärtlindring och jag det gjorde verkligen jätteont mot slutet. Värkstimulernade dropp användes också.
När jag väntade Wilma så föreställde jag mig förlossningen likadan som den med Theodor och jag var okej med att tänka mig en likadan. Trodde nog att jag skulle bli igångsatt eftersom man brukar bli överburen* med andra barnet om man blivit det med första. (*när man gått mer över tiden än 14 dagar) I förlossnings"planen" skrev jag att jag inte ville ha epiduralbedövning, ville undvika värkstimulernade, ville ha allt så naturligt som möjligt och sen avnavling (man låter navelsträngen pulsera klart innan den klipps av så att bebisen får så mycket blod som möjligt). Var lite fundersam sen när jag hade skickat in den informationen till sjukhuset för det brukar aldrig bli som man planerat.
5 timmar och 21 minuter med 3-4 minuter mellan värkarna så var hon ute. Krystade en minut och behövdes inte sys alls. Ja, och krystvärkar hade jag. Eller två kanske jag hann ha. En i korridoren och en när hon föddes. Och allt gick som jag hade önskat i förlossnings"planen" och det gjorde inte alls lika ont som med Theodor. Trodde aldrig att en förlossning kunde vara så enkel!
Tänk att det kan vara så olika trots att det är samma mamma och pappa! Jag är så fascinerad av den senaste förlossningen att jag inte kan sluta tänka på den. Det gick så snabbt och smidigt och jag är så stolt över mig själv som klarade mig med endast rispåse, dusch och massage som smärtlindring. Jag menar inte att jag skulle vara bättre än andra, men det känns bra att jag har bevisat för mig själv att jag kunde klara det!
På samma gång känns det väldigt läskigt att det gick så mycket snabbare än jag trodde! Förväntade mig att vara öppen högst 4-5cm när vi kom in och så var jag helt öppen. Det är nog det mest överraskad jag någonsin blivit tror jag. Tänk om vattnet hade gått hemma eller i bilen. Vi hade antagligen inte hunnit till sjukhuset då. Och att vi vågade parkera bilen på stora parkeringen bakom sjukhuset och gå de några hundra meterna! Tänk om hon ploppat ut där i snön?! Eller om vi inte hade ringt efter grannen och istället väntat på svärmor som kom hit körande, då hade hon blivit född i bilen.
Så om det blir flera barn här så kommer jag att vara nervös inför förlossningen. För det första så kan det inte gå lika smidigt igen som det gjorde nu. Och för det andra så kommer jag att vara livrädd att vi åker in för sent! (Det brukar ju vara det motsatta som är "mardrömmen" för gravida, att bli hemskickade igen)
Jag vet att jag kommer att bli babysjuk så fort Wilma blivit några månader men det är nog inte babysjuka som styr när nästa barn kommer här den här gången. Det beror helt på hur ungarna utvecklas och jag kan tänka mig att det nog är lättare med lite större åldersskillnad så storasyskonet(n) kan göra något själv. Och nu ska jag igen skriva ner det här: Jag mådde så dåligt i början av graviditeten med Wilma att jag nästan ångrade mig. Bara så att jag vet sen vad jag ger mig in på om det blir flera barn. Man glömmer så lätt bort sådant så bäst att skriva ner det på många ställen;) Och nu har jag säkert avskräckt alla mina barnlösa vänner från att någonsin skaffa barn;)
(Oj oj oj, tänk att jag fått ihop ett så här långt inlägg nu utan att Wilma blivit arg eller Theodor rivit huset! Kanske det blir någon ordning på bloggandet här ännu!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar