Isolerd och avskärmad från omvärlden

Det här att vara hemma med sjukt barn är inget för mig. Jag blir så rastlös och känner mig isolerad. Känns som att livet är på paus. Bara väntar på att allt ska bli som "vanligt" igen. Nu känns den här spysjukan extra jobbig eftersom jag redan varit hemma med febrigt/hostigt barn en vecka före det här bröt ut. 1,5dygn var Theodor symtomfri innan han idag spydde igen. Så nu är det klart att han inte kan far till dagis mera den här månaden och nästa månad har han sommarlov. Det betyder att han redan nu har sommarlov egentligen och samma gäller för hans syskon då eftersom de med största sannolikhet också får det inom de närmaste dagarna. Nu blir dilemmat bara att få hem ungarnas kläder och saker från dagis. I november tog det 2 veckor för spysjukan att ta sig igenom hela familjen. Räknar med samma fart nu och hoppas innerligt att vi är friska till Theodors kalas om exakt två veckor. Ni kanske har räknat ut att jag kommer att ha varit hemma med sjuka barn i tre veckor då. Närmare en månad. Känns ju inte skoj alls. Borde ha fått vattkoppor i samma veva ;)
En liten prommenad får jag ändå varje dag eftersom Wilgot inte somnar annars. Det är så konstigt att han förra sommaren slutade sova dagtid och nu sedan dagisstarten i höst måste sova för att inte bli till ett värre monster än han redan är med treårstrotset flåsande i nacken. Det här med barn tätt är ju skoj för att de har varandra men det är också väldigt intensivt när två befinner sig i typ samma trotsperiod. Mycket skrik och gnäll från ungarna. Allt är fel som man gör. Testar testar testar. Nå, det lär vi få dras med längre än spysjuka så ska inte klaga så mycket. Och hellre trots än spyor, I tell you!