När jag sen blev gravid med Wilma var jag tjugo, gift och kände mig inte alls ung. Och när Wilgot föddes när jag var 22 så var det samma sak. Det är först nu när jag jämför hur gammal jag var med hur gamla 19 åringar är som jag inser att jag nog inte var så gammal ändå. Mina systrar är nu 18 och 20. Skulle inte kunna tänka mig de som gravida eller mammor. De är ju så små! Jag känner mig inte så värst gammal nu heller, men när jag tänker på att jag har en son som snart blir sex år så känns det märkligt. Många dagismammor som får höra min ålder börjar nog fundera hur det går ihop att jag är så ung och att Theodor börjar förskola till hösten. Men det går nog ihop, haha.
Att ha tagit livspunkterna i "fel" ordning är något som jag först nu märker av egentligen. Har inte så mycket gemensamt med de övriga klasskompisarna eftersom de flesta kommer direkt från gymnasiet. I mammasällskap så känner jag mig mer hemma, men ibland kommer nog min ålder fram när de börjar prata om saker som de gjort före jag ens var född... Men om man håller sig till normala konversationer så passar jag in både i mammagrupper och i klassen. Men jag märker av att jag gjort saker i omvänd ordning. Dock ser jag ingenting negativt med det. Det blev ju helt bra så här också! Och när jag är 40 så fyller Wilgot 18. Inte många som lyckas med att ha tre myndiga barn vid den åldern, hehe. Jag tror inte heller att jag gått miste om så mycket fastän jag blev mamma tidigt. Om jag var ensamstående skulle det säkert vara svårare, men nu kan jag gå på klassfester om jag vill. Men överlag så försvann nog den "vildare" delen av min personlighet när jag fick barn, och den är ingenting jag känner att jag skulle behöva ha nu inte.
Så mitt tips när det gäller tidpunkt att skaffa barn: Är du beredd att ge upp en del av det som "hör till" tidiga vuxenlivet? Är du medveten om vilket ansvar det innebär att sätta barn till världen? Är ditt förhållande med blivande pappan så stabilt att ni klarar det? Och är ni beredda att göra nästan vad som helst för att hålla ihop? Om man har en sådan livssituation som gör att man är beredd så tycker jag att man ska följa hjärtat.
Sen kan det också påpekas att fertiliteten sjunker efter 25 års ålder och att kroppen återhämtar sig bättre efter en graviditet när man är yngre. Dock tycker jag inte att man ska skaffa barn innan man har yrkesskolan/gymnasiet klart. Underlättar något enormt att ha skolan klar. Sen finns det såklart människor som inte kan bli gravida, så det kan man också ha i baktanke så det inte kommer som en total överraskning om man råkar höra till den kategorin människor. Men som tur är så finns det hjälpmedel och i annat fall adoption, så att alla ändå har en chans att bli föräldrar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar