Motgångar och besvikelser

Tja, Wilgot är ändå ganska glad idag så riktigt åt skogen är det kanske inte. Men alldeles tillräckligt ändå. Vi skulle få hit våra vänner idag. Sådana vänner som det krävs planering och timmar i bil för att träffa. Och barnen hade så sett fram emot det! Men nu blev det ändrade planer.
Inatt när jag skulle gå och lägga mig så vaknade Wilma och sa att hon var törstig. Hämtade vatten åt henne och kände hur varm hon var. Ner efter febertermometern och javisst, 39,5 grader och då mätte jag egentligen inte tillräckligt länge ens. Hon sa själv när hon fick veta att hon har feber att hon smittar ju ner alla i Botniahallen om hon far dit idag, så det blir bara jag och Theodor som far på motionsjippo och träffar våra vänner där istället. Annars var de alltså på väg hit efteråt. Blir så förundrad ibland över hur moget hon kan tänka. Man kan ju föreställa sig att en fyraåring kunde tjata om att få komma med trots feber.
Nu när jag tänker efter borde jag ha sett varningstecknen. Igår kväll sa hon själv vid sjutiden att hon vill i säng. Det händer liksom aldrig.
Barnen har redan haft feber i varsin etapp, förutom Wilgot konstigt nog. Så jag undrar vad det här är för evighetsflunssa?! Eller har hon varit för mycket i solen igår och druckit för lite? Kan man få så hög feber av det? Mycket vätska bara så ska det väl gå om, men det var verkligen inte roligt att hon blev sjuk just nu.

14 things I love about Gerby

1. Naturnära-Finns ett perfekt motionsspår här i skogen där naturen är jättefin. Och alla Gerbybor har nära till den eftersom den finns helt i mitten av allt.
2. Lokaltrafiken-Det är egentligen bara från stan till Gerby som bussar är användbara. De går en gång i halvtimmen, minst, vilket inte händer i många andra stadadelar.
3. Lagom nära stan-Man tar sig nog lätt till stan med cykel. Ungefär tjugo minuter tar det för mig åtminstone.
4. Sevice-Butiker, dagis, skola, hälsostation, frissa. Allt på fem minuters anstånd från oss och eftersom Gerby inte är SÅ stort så finns det i närheten för alla andra Gerbybor också.
5. Lugnet-Ibland är det helt tyst här, fastän det bor väldigt mycket människor här. Och det är sällan det sker några brott här (säger inte aldrig...).
6. Barnfamiljer-Det finns det gott om i Gerby. Och speciellt på vår gård är jag tacksam över grannarna och deras barn. Barnen har så roligt tillsammans!
7. Blåsten-Det blåser alltid mera i stan är i Gerby, så lite varmare kanske det är här.
8. Cykelvägar-Man kan cykla vart som helst med barnen utan att behöva oroa sig över att cykla i kanten på någon stor väg. Det finns cykelvägar ÖVERALLT.
9. Havet-Man har alltid nära till havet i Gerby. Inte så att alla har strandtomt, men man kommer sig till stranden på gång eller cykelavstånd.
10. Västervik-Som då typ hör till Gerby på något sätt? Och där finns Strömsö (japp, The Strömsö) med underbar badstrand och fin omgivning.
11. Lekparker-Finns flera lekparker på nära avstånd, och det gillar vi.
12. Tvåspråkighet-Finns många svenskspråkiga i Gerby, fastän finskan säkert är det dominerande språket.
13. Stämningen-Jag gillar känslan och stämningen här i Gerby. Trivs riktigt bra!
14. Björnfritt-Sist men inte minst, finns inga stora djur i skogen här som tur är! ;)

Skön start på dagen

Té på trappan i solen (med femårig fotograf). Så skön start på dagen! I år njuter jag verkligen så fort värmen hälsar på för vi vet ju alla hur det gått de två senaste åren när det varit kallt ända in i juli utan en enda sån här dag. Dessutom blåser det nästan inte alls vilket gör att det känns varmare än de elva grader det är. Barnen är nu redan i full gång på gården med grannpojken. Det är så härligt med liv och rörelse kombinerat med en stilla stund i solen. Skönt liv!

Att få barn som 19 åring

Ja, såhär såg jag ut när det begav sig den första gången för sex år sedan. 19 år och lagom road av att ha gått över tiden EN dag. Hade jag vetat att det skulle gå ännu 15 dagar innan Theodor föddes så hade jag nog gråtit på bilden. Jag var 18 år när vi fick veta att Theodor var på väg. Hade just flyttat till Vasa till vårt första gemensamma hem när vi fick pluset på stickan. Robin studerade andra året till automationsingenjör och jag hade kommit in på byggnadsteknik linjen och påbörjade ingenjörsstudier där. Kände mig inte direkt ung för jag var ju ändå myndig och hade gått ut yrkes/gymnasiet. Märkte snabbt att byggnadsteknik inte var något för mig, och låg hemma med illamående hela skolåret. Från september till juni. Det var två personer som reagerade negativt när vi berättade om graviditeten, vad jag vet om. Resten var glada för vår skull. Chockade var väl alla kan jag tro. När vi fick veta att våra bästa vänner också väntade barn och med samma beräknade datum så kände jag mig då verkligen inte ung mera. Och inte ensam heller. Vården har alltid behandlat mig som vilken gravid som helst och jag har inte märkt av att jag på något sätt skulle vara annorlunda. I slutet av graviditeten gick jag med i en ung mamma grupp som träffades varje vecka. Där fick jag många nya vänner som jag ännu idag har någon kontakt med. Det gjorde också att man inte kände sig så märkvärdig.

När jag sen blev gravid med Wilma var jag tjugo, gift och kände mig inte alls ung. Och när Wilgot föddes när jag var 22 så var det samma sak. Det är först nu när jag jämför hur gammal jag var med hur gamla 19 åringar är som jag inser att jag nog inte var så gammal ändå. Mina systrar är nu 18 och 20. Skulle inte kunna tänka mig de som gravida eller mammor. De är ju så små! Jag känner mig inte så värst gammal nu heller, men när jag tänker på att jag har en son som snart blir sex år så känns det märkligt. Många dagismammor som får höra min ålder börjar nog fundera hur det går ihop att jag är så ung och att Theodor börjar förskola till hösten. Men det går nog ihop, haha.

Att ha tagit livspunkterna i "fel" ordning är något som jag först nu märker av egentligen. Har inte så mycket gemensamt med de övriga klasskompisarna eftersom de flesta kommer direkt från gymnasiet. I mammasällskap så känner jag mig mer hemma, men ibland kommer nog min ålder fram när de börjar prata om saker som de gjort före jag ens var född... Men om man håller sig till normala konversationer så passar jag in både i mammagrupper och i klassen. Men jag märker av att jag gjort saker i omvänd ordning. Dock ser jag ingenting negativt med det. Det blev ju helt bra så här också! Och när jag är 40 så fyller Wilgot 18. Inte många som lyckas med att ha tre myndiga barn vid den åldern, hehe. Jag tror inte heller att jag gått miste om så mycket fastän jag blev mamma tidigt. Om jag var ensamstående skulle det säkert vara svårare, men nu kan jag gå på klassfester om jag vill. Men överlag så försvann nog den "vildare" delen av min personlighet när jag fick barn, och den är ingenting jag känner att jag skulle behöva ha nu inte.

Så mitt tips när det gäller tidpunkt att skaffa barn: Är du beredd att ge upp en del av det som "hör till" tidiga vuxenlivet? Är du medveten om vilket ansvar det innebär att sätta barn till världen? Är ditt förhållande med blivande pappan så stabilt att ni klarar det? Och är ni beredda att göra nästan vad som helst för att hålla ihop? Om man har en sådan livssituation som gör att man är beredd så tycker jag att man ska följa hjärtat.

Sen kan det också påpekas att fertiliteten sjunker efter 25 års ålder och att kroppen återhämtar sig bättre efter en graviditet när man är yngre. Dock tycker jag inte att man ska skaffa barn innan man har yrkesskolan/gymnasiet klart. Underlättar något enormt att ha skolan klar. Sen finns det såklart människor som inte kan bli gravida, så det kan man också ha i baktanke så det inte kommer som en total överraskning om man råkar höra till den kategorin människor. Men som tur är så finns det hjälpmedel och i annat fall adoption, så att alla ändå har en chans att bli föräldrar.

Dagens...

...outfit: 

...väder: Sol och 16 grader!

...mat: Improviserade köttpastejer och hemgjorda spenatplättar med rårörda lingon.

...transport: Cyklade med barnen till och från dagis. Vespa till och från skolan.

...bästa: Känslan när jag cyklade i solen till dagis för att hämta barnen.

...sämsta: Mer inlämningsarbeten till skolan.

...väckning: Tvååring som kissat i sängen.

...nattning: Smidigare än igår.

...energi: Mycket energi på eftermiddagen men nu har den sinat rejält...

...kväll: Simpsons i vanlig ordning och så lite bloggande innan sängen kallar.

...hushållsmaskiner: Diskmaskin, tvättmaskin, dammsugare.

...sommarlängtan: Hög.

...måste: Veckohandlat vid Prisma med Wilma. 

...tv-program: En dokumentär som jämför Finländska skolsystemet med det Amerikanska.

...dryck: Persika-mango té.

...mest irriterande: Mina naglar som jag bet ner inför tenten... Smärta. 

...lugna stund: Nu.

Min sämsta egenskap

För en liten stund sedan var det igen dags för det jag är sämst på när det gäller föräldraskap: Att lägga barnen, ensam. Mitt tålamod tar slut den sekunden jag säger åt dem att det är sovdags. Och barn i åldern 2-5 är inte så samarbetsvilliga alla gånger. Wilgot springer ur sängen hela tiden, men just ikväll blev jag extra uppgiven eftersom han inatt sover utan blöja för första gången och jag hann bara springa ut efter Wilma, som hade vägrat komma in tidigare, så hade han sprungit till handfatet och drack ur sin tandborstmugg. Så nu vet vi vem som byter lakan mitt i natten inatt. Wilma vaknade på fel sida idag och ville ingenting i morse. Kvällen var likadan. Suck. Fick lov att bära upp henne till övrevåningen innan hon sen lugnade ner sig. Förstår inte riktigt hur jag fungerar när det gäller nattningen. Det är som att mitt huvud ställer in sig på att snart är den lugna tiden på dagen här och att den tiden då inte kan komma snabbt nog. Robin är inte hemma ikväll men annars så är det han som är nattningsexperten efter att tandborstningsmarathon är klart. Men nu är de i säng och relativt tysta. Jag har någon timme kvar innan jag kommer att somna (energilös efter en dag med tent kl. 8:30 på morgonen. en måndag. bra tänkt där!). Har hunnit gräva i trädgården också. Gräva som i gräva med stor spade, inte liten trädgårdsspade. Kände mig nästan lite vuxen när jag såg eländet som jag har ansvar för, hehe. 

Läste igenom några gamla inlägg igår när jag skrev om åldersskillnaden mellan barnen och insåg att jag nog gnällde av mig på bloggen mycket förut. Kanske inte så roligt att läsa om, men det lättar att göra det. Dessutom är det ingen som personligen behöver ta åt sig av min tålamodsbrist, haha. Tålamod är något jag skulle köpa om det fanns på till salu. För det har jag brist på ganska ofta. Intensivt, intensivt. Kanske man borde börja gnällblogga mera ;)

3 barn inom 3 år och 3 månader

(Okej, lite överdrift. Theodor var nog några dagar över 3 år och 3 månader...)

Nu har jag varit trebarnsmamma i över 2,5 år. Känns som igår Wilgot föddes, men på samma gång som att han alltid funnits. Konstigt det där! När jag ser tillbaka på tiden när barnen var små så undrar jag nog hur sjutton jag orkade! Jag menar, nä jag blev gravid med Wilgot så var Theodor yngre än Wilgot är nu och då fanns Wilma där emellan också. Graviditetsillamående och två små barn. Det är nog en utmaning det! Men jag fick vardagen att fungera och ingen misstänkte väl ens att jag var gravid innan vi avslöjade det, och det gjorde vi ganska sent för de flesta eftersom första ultrat var en mardröm (som ni kan läsa om här). Det blev en väldigt jobbig tid i början av graviditeten på grund av detta. Som tur var så fick vi glädjande besked och resten av graviditeten förlöpte bra. Jag är väldigt bra på att vara gravid (ursäkta skrytet, men har inga större krämpor när jag är gravid). Fullt upp hade jag väl, men när man är inne i det så känns det inte så jobbigt.  När Wilgot föddes så tog det ungefär en månad innan jag riktigt kände att jag vant mig vid att vara trebarnsmamma. Första året gick riktigt bra, andra var sen lite tyngre konstigt nog. Nu när de går på dagis och jag har min egen tid i skolan så skulle jag inte klara av att plötsligt byta mig tillbaka till tiden när jag hade tre under fyra år. Man blir kanske bekväm i sin situation eller något? Har väldigt mycket identifierat mig som hemmamamma tidigare och inte så mycket som Josefin. Men nu känner jag mig som något annat än "bara" mamma (fastän mamma nog är det finaste man kan få vara). 

Barnen har en väldigt bra relation till varandra och de kan alla leka tillsammans. Wilgot är på gränsen till för liten i vissa lekar, men i det mesta får han nog vara med nuförtiden och storasyskonen sköter om honom och håller reda på honom. Syskonbråk har vi såklart i överflöd, men har fått lära mig att det är något som existerar i i princip alla syskonförhållanden. Jag är glad att barnen har varandra i så nära ålder, men den där tiden med småbarn gick nog nästan lite väl snabbt förbi. Men å andra sidan började jag i ganska ung ålder också. Nu märker jag att många bekanta jämnåriga börjar få sitt första barn medan man själv var klar redan vid 22 års ålder. Jag tror inte att min ålder påverkat hur bra jag orkade med tre små barn nämnvärt. Kanske man har lite mer energi och inte hunnit bli bekväm i sin roll utan barn eftersom jag knappt hann ha något "eget" liv utan barn? Det blev kanske inte så stor omställning som det hade kunnat bli om jag varit äldre och redan fått en massa vanor och rutiner. 

Mitt allmänna tips om man funderar kring syskonålder är att man nog själv måste känna efter vad man orkar med. Vi tyckte att vi ville ha ganska tätt mellan barnen, och det är 1 år och 8 månader mellan Theodor och Wilma. Wilgot kom lite tidigare än tänkt så där är det lite under 1 år och 7 månader, men det blev ju riktigt bra så också! Hade inte varit Wilgot om han kommit senare. Kan konstatera att jag inte orkar med fler än tre barn såhär tätt, så lyfter på hatten åt er med fler än så såhär tätt! För det är inte alltid lätt inte. Men såklart också alldeles underbart. Är så glad att vi har vår lilla trio.

Fördelar är att man redan är inne i att ha småbarn så det går som på rutin att få en till. Barnen har mycket glädje av varandra (vilket de nog kan ha med större åldersskillnad också såklart). Man får småbarnsåren undan ganska snabbt (intensivt men skönt sen när de klarar sig själva någorlunda). Kläderna kan gå från ett skåp till nästa utan att pausa i någon skrubb. Man kan hitta på roliga saker tillsammans som passar för alla barnen, utan att någon är för liten (eller för stor). 

Och så bör det påpekas att man kan ha tre barn bakåtvänt i bilen länge ;)   

Våren är här

Vi har haft en riktigt härlig helg utan måsten. Eller jag har försökt ignorera mitt "måste" (läsa till morgondagens tent) och istället hittat på roliga saker. Igår cyklade vi till metviksparken och hade picknick där. Sen hem via butiken där vi köpte glass. Blev väl kanske något runt 10 km så inte illa gjort av Theodor och Wilma att cykla så långt! Idag var vi in till stan och spanade in veteranbilarna tillsammans med barnens kusiner. Ett snabbt varv på det fullsmockade torget innan vi begav oss hem till kusinerna för att umgås (och byta till sommardäck på bilen...). Vi hade riktigt trevligt allihopa och jag fick gosa med halvåringen. Barnen ville inte hem sen när det var dags att bege sig så nästa träff är inbokad redan. Det är så roligt att barnen har kusiner i samma ålder!
Annat som är roligt at våra grannar. Theodor och hans kompis från gården var ute på trottoaren igår och ritade med vägkritor. Hur mycket som helst hade de skapat där. Och tänk att han är så stor nu att man vågar låta honom leka där utan vuxen. Finns nog en hel del fördelar med att barnen blir större kan jag säga ;)
Fick lite trädgårdsångest idag när jag var ute så den får jag ta i tu med här någon dag. Men några blommor hittade vi faktiskt!
Och så bör det tilläggas att maj är min favoritmånad på året eftersom det börjar bli varmt, grönt och man har hela sommaren framför sig!

Vuxenpoäng?

Idag har jag håvat in vuxenpoäng. För det första så skaffade jag s-kort åt oss nu, vilket var på tiden eftersom vi ändå köper all mat från Prisma numera. Och för det andra har jag kokat munkar idag. Har haft värsta skräckscenariot framför mig när jag tänkt tanken att göra det, men det gick riktigt bra. Ingenting började brinna, ingen olja skvätte någonstans och jag brände mig inte. Dessutom blev munkarna goda också. 

En lite komisk sak från dagens s-banks besök. Jag kom dit med mopedhjälmen under armen och första tanten i kassan frågade var om jag har id med mig för att bli ägarkund. Strax efteråt frågade hon om jag nog var medveten om att det kostar att bli ägarkund. Hon mjuknade lite när hon läste igenom blanketten jag fyllt i på förhand, för där står det att jag har tre barn och är gift. Men tydligen så blir man lite stämplad om man kommer in och tänker göra något "vuxet" när man har flätor i håret och mopedhjälm under armen. Hon räknade ut att jag är studerande utan att jag behövde säga till om det i alla fall, hehe. Men har ändå lite svårt att tänka mig att hon skulle ha trott att jag var minderårig... Börjar vara en del år sedan man var det! 

Har funderat en del över det här med att känna sig vuxen. Det finns vissa tillfällen då jag känt mig mer vuxen än annars, som på första föräldramötet, när vi tog bostadslån eller när jag bakade bullar för första gången själv. Men jag känner mig inte vuxen ännu. Vet inte ens hur det ska kännas, så antagligen är det bara en känsla jag tror att ska infinna sig men som på riktigt inte existerar. Nå senast när jag börjar jobba efter studierna så borde jag väl känna mig vuxen, om jag någonsin kommer att göra det. Åldern är inget jag själv förknippar alls med hur vuxen man är.

Har också märkt att jag har en tendens att göra sånt som inte väntas av en, eller som man inte gör i den åldern/livssituationen. Tycker att jag alltid tillhör någon grupp dit jag skiljer ur på något sätt. Nu som studerande skiljer jag ur för att jag är lastgammal och har tre barn, hehe. Som hemmamamma var jag mycket yngre än medeltalet så därför kände jag mig lite udda. Och så är jag 25 år och kör med vespa! Men i dessa fall är det främst åldern som känns som det avvikande. Har inte haft några problem att umgås med folk fastän de kan vara 20 år äldre än mig. Eller sex år yngre. Väldigt varierande bekantskapskrets har jag och knappt någon alls i min egen ålder, förutom de gamla goda vännerna som för alltid finns där.  

Hur är det med er? Känner ni er vuxna och i vilket skede av livet/ålder hände det? :)

Renoveringskaoset

Vi kör på sån här långsam renovering, som sagt, och idag pynjade jag på med det en stund. Drog loss en list och hittade var de tidigare ägarna haft sin julgran. Drog loss översta lagret tapet, det som lossnar 70 gånger lättare än undre, så nu ser hela vardagsrummet för j*vligt ut. Men det måste ske för att det ska bli bättre. Spacklade en del också så snart får jag slipa och måla en vägg så nu allt är vitt i alla fall och så gipsskivan med handavtryck från flottiga barnfingrar göms. Hoppas innerligt att tapeten inte sitter lika bra i alla rum! Har ingen deadline på när något ska vara klart som tur är, men siktar på att få hela vardagsrummet tapetserat i sommar. Det ska väl kanske kunna lyckas ändå? Tentläsningen kräver sitt just nu, men sen är det inte många skolarbeten utöver de tre tenterna så kanske jag hinner något i slutet av månaden också. Dygnet har för få timmar, så är det bara. Nu ska jag utnyttja de några som finns kvar fram tills alarmet tjuter klockan sex imorgon...