22+2

Mamman i huset gör sig i ordning för en kväll utan egna barn:) Jag tror att det lite smått börjar synas på mig att jag är gravid, eller hur?

Aj aj

Om man har fött barn utan smärtlindring ska man väl klara av att lappa en tand utan smärtlindring också;)
Gick riktigt bra utan besövning! Låg med handen på magen och lillen sparkade hela tiden så hade annat att tänka på än alla saker i munnen. Kändes skönt att inte vara ensam:) Nästa tid fick jag i Juli. Hade ändå färre hål än jag hade trott! Skönt det! Nu ska jag vila lite så länge Wilma sover och sen värma mat åt oss innan vi far ut och leka. Ikväll ska jag på Me&I party. Och så ska vi fortsätta med projekt utrota myror. 6 i diskmaskinen idag trots att luckan varit stängd och alla saker var avsjöljda före de kom dit... 15 i skrubben. De kommer nog in där så vi koncentrerar oss på den till näst. I duschen var de också 4 inatt. Men de har minskat så det går framåt:)

Väntrum

Tandläkartid om 25 minuter och redan här. Fanns ingen buss som går om här i mer passande tid. Hoppas bara att det inte tar mer än 45 minuter så hinner jag hem med 10 bussen. Annars får jag vänta en timme till. Har ingen aning om det bara är koll eller om de lappar några hål redan idag. Tur att jag har så bra barnvakt åt ungarna att det inte gör något om det tar en stund:) Hoppas verkligen att jag inte har många hål. Gillar inte känslan efteråt när bedövningen avtar... 20 minuter kvar...

Dagens craving

Mmm...

Glada vappen!

Fick gäster ikväll. Riktigt roligt! Höll i lilla kusinen som nu är en månad gammal. Så liten så liten! Theodor somnade i soffan fastän de var här och Wilma blev nog trött också så nu sussar de sött i sina sängar. Jag börjar själv känna mig lite trött.
Imorgon ska vi in till stan med alla andra Vasabor och så ska vi grilla korv.

Har rensat ur alla bilder som ska publicera i mitt rese-inlägg men mer än så hann jag inte idag så ni får vänta lite ännu på reseberättelse.

Hjärt-ultraljudet

Kändes inte lika jobbigt att röra sig i mödrapolis utrymmen idag men blev lite skraj när det satt fyra ultrasköterskor i rummet när vi kom in. Var det något värre fel som de hållit undan från oss? Som tur var så ville de bara använda mig aom provkanin för en ny funktion på ultra maskinen. Men först kollade de upp lilla hjärtat och idag gick han med på att visa alla kamrar och det såg riktigt bra ut! Så nu har vi fått OK stämpel. Varför nacksvullnaden var så hög vid första ultrat föeblir ett musterium men så länge ungen är frisk så spelar det ingen roll.
Får nog konstatera att vi blir en till i september!
Idag är jag i vecka 22+0 också och bebisen räknas som en människa nu. Känns skönt att redan ha kommit såhär långt. Nyfikenheten för vem den här lilla är växer för varje dag. Oj så bra allt är nu, trots förkylning och myrinvasion:)

En måndag

Idag vaknade jag riktigt pigg och utvilad trots att jag före inatt knappt sovit en blund på många många timmar i och med hemresan. Tog genast itu med upp packandet och myrjagandet för myrorna har visst bestäm sig för att bo här nu.Wilma har sprungit omkring med dockvagnen fram och tillbaka, Och ibland också med Theodors gåvagn och då har Theodor fått sitta i den, eller tvärt om. De har nog stor glädje av varandra våra småttingar.

 Jag har uppdaterat headern, rensat lite foton, hällt upp mjöden i flaskor (ute i god tid som vanligt) och tittat på lite tv.

 Omrästningen som avslutades i början av januari men jag inte orkat göra något av har jag nu tagit bort i alla fall och här ser ni resultatet.

Den här veckan har vi mycket program! Imorgon ultra så ungarna ska till grannen och vaktas. På onsdag är det första maj som alltid firas inne i stan med en massa andra människor. Kallt brukar det vara. På torsdag ska jag till tandläkare. Ringde och bokade tid i början av året. 16 augusti ville de ge mig en tid. Fick nog förklara att jag är gravid och kommer att föda några veckor senare så kanske inte den bästa tidpunkten för tandläkarbesök när jag alltid brukar ha hål och hamnar att komma tillbaka några gånger. Med den motiveringen så fick tanten i telefonen ändrat det till andra maj istället. Tur det. På kvällen blir det Me&I party. Äntligen! På fredag är det dags för mitt tredje rådgivningsbesök. Kela-papper ska fyllas i. Redan! Tar inte mammalådan den här gången. Känns lite onödigt när vi redan har två uppsättningar av allt. Känns väldigt konstigt att skriva om graviditeten på bloggen nu efter att ha hållit tyst så länge... Sen åker vi norrut i helgen. Min syster blir konfirmerad. Ska se på ishockey VM som börjar i helgen också. Fullt upp så något öppet dagis hinner vi inte med denna vecka, tyvärr. Saknar mina mammabekanta.

Nu börjar halsbrännan göra sig påmind så jag ska fixa ihop ett glas oboy innan jag går och lägger mig.

På något sätt kom blogginspirationen krypande nu på samma gång som jag kom ut ur skåpet med graviditeten. Trevligt!

Graviditet #3

(Varning för lång text)

Började året med ett positivt graviditetstest. Ja, så länge har jag vetat om det men hållit tyst! Glädje blandat med den obligatoriska missfalls-oron. Och så "kan det gå bra också en trejde gång"-oron. Mådde mestadels bra nog men var trött så sov ofta en stund på dagen på samma gång som Wilma. Bolibompa snurrade på tvn ganska ofta. Vi berättade åt våra föräldrar och några av våra syskon ganska tidigt men tänkte sen hålla tyst till efter ultra i vecka 12. Inskrivning i vecka 9. Inget konstigt där inte. Passerade den magiska 12+0 veckor och började andas ut. 

Vi valde att göra KUB, kombinerat ultra och blodprov, för att få veta risken för att bebisen skulle ha Downs Syndrom. Kände starkt att jag ville göra både ultra och blodprovet den här gången. Med Wilma skulle jag göra båda men de glömde bort att ta det blodprovet så den här gången såg jag till att det blev gjort rätt. Dagen för ultraljudet kom och Robin hade fått influensa riktigt ordentligt. Sa att jag vill ha med honom ändå för OM det skulle vara något fel så vill jag inte vara ensam. Inte så stor risk att något skulle vara fel eftersom jag är grundfrisk, 22 år, väger lagom mycket och inte röker men aldrig vet man. Robin kände sig så pass pigg att han orkade komma med i alla fall. Som vanligt så var jag nog ganska nervös där i väntrummet. Mödrapoli hade flyttat så det var dessutom helt nya utrymmen för oss. Efter några minuters nervös väntan var det äntligen dags för oss att få se vår bebis. Fick glädjetårar i ögonen när vi såg den lilla röra sig på skärmen. Blev så lättad av att se bebisen. Hade mått oförskämt bra några veckor så var orolig att något skulle ha varit på tok. Sen skulle h*n mätas och veckorna stämde precis in. Men så kom slaget i magen. Nacksvullnaden var på tok för stor. Hela 3,7mm. Den ska helst vara under 2,6. Förstod först inte riktigt hur dåligt det var men ultrasköterskan sa att vi kommer att få träffa en läkare för vidare bedömning. Hon sa också att något är fel med bebisen. Antingen en kromosomavvikelse, hjärtfel eller så har jag haft Parvo viruset (femte sjukan) under graviditeten och smittat bebisen. Glädjetårar över att se den lilla byttes snabbt ut mot riktiga tårar. Ultrasköterskan gick sen till ett annat rum för att beräkna sannolikheten för DS. Svaret var inte roligt att höra. 1:5 att bebisen har DS. I min ålder brukar man ha runt 1:1500. Vi visste redan från början att vi vill göra fostervattenprov om vi fick hög risk. Här rekommenderar de alla som har högre risk än 1:250 att göra fostervattenprov. Vi fick ett datum för det, tre veckor framåt. I tre hela veckor skulle vi gå och vänta på att få göra provet och sen vänta ytterligare en vecka på svaret. 

De följande veckorna var en mardröm. Den värsta tiden i mitt liv kan jag lugnt säga. Jag orkade inte med någonting. Stängde av graviditeten mentalt. Tog Facebook paus. Var mest ledsen hela tiden. Fick dessutom influensan som drabbade mig väldigt hårt och jag gick ner flera kg i vikt. Ordnade ändå släktkalas åt Wilma och var ute med ungarna nästan varje dag. Försökte få deras vardag att förbli så normal som möjligt medan jag själv höll på att gå sönder inombords. Började känna sparkar. Älskade hatade sparkar. Visste inte om vi skulle få någon höstbebis eller inte. Skulle jag avbryta graviditeten i vecka 16? Berättade åt några vänner så de visste hur det låg till. Väntade, funderade, grät och mådde psykiskt väldigt dåligt. När det gått halva väntetiden så blev det lite bättre. Hade lite hopp ibland och orkade igen läsa facebook men bloggar höll jag mig borta från. Orkade inte läsa om andras vardag. Var ganska säker på att bebisen hade DS men andra försökte ge mig hopp ändå. Började mejla med en tjej som också var högrisk och var i samma väntan som jag. Hon blev också ett stort stöd för mig och jag för henne. Läste också en massa solskenshistorier om andra som haft lika dåliga odds som jag. Jag skulle på läkarbesök i vecka 14+0 men blev sjuk, igen.

Så kom dagen för fostervattenprov. Vecka 15+0. En tisdag. Hatade väntrummet. Fick komma in till en trevlig läkare, en sköterska och en praktikant.Hade tidigare blivit informerad om att jag måste ha sjukhusets kläder på och att Robin måste vänta i väntrummet. Så blev det inte. Fick ha egna kläder och Robin fick sitta bredvid mig. (Här i Vasa gör de fostervattenprov bara på tisdagar och den veckan jag gjorde det så var det en annan som också skulle göra det. Så kan inte vara riktigt vanligt att få dåliga siffror... Hade för övrigt blivit rekommenderad fostervattenprov också enbart pga. nacksvullnaden.) Först kollade de bebisen med ultra. Måtten stämde in och h*n vägde 109 gram. Nacksvullnaden var nu borta vilket var bra. Sen steriliserades magen och nålen togs fram. Med hjälp av ultra så stack läkaren in nålen genom magen in till livmodern. Såg på ultraskärmen var nålen var och var bebisen var. Sen drog hon ut vatten med hjälp av en spruta. De fick inte så mycket som de ville ha för av någon anledning så slutade det komma vatten efter en stund. Praktikanten sprang iväg och kollade upp om det skulle räcka och det skulle det som tur var. Fick ett litet plåster på magen och så for vi hem igen för att fortsätta vänta. På måndag skulle de ringa efter 14:00. 

Veckan som följde var lika jobbig som de tidigare veckorna. Magen började bli ganska stor nu och jag såg verkligen inte fram emot att behöva ta ett beslut angående att behålla eller inte om bebisen var sjuk.Visst hade vi nog funderat på det redan innan ultra och vi visste vad som var bäst för vår familj men när man väl sitter i den situationen när bebisen sparkar på i magen så är det verkligen inte samma sak! Ringde min barnmorska på fredag för att säga hur det låg till. Om jag fick dåliga besked på måndag skulle jag inte dyka upp på läkarbesöket dagen efter och det fanns ingen telefontid där mellan så jag skulle inte kunna avboka. Hon förstod och sa att de ofta brukar ringa tidigare än avtalat om de hade dåliga nyheter så ett litet hopp tändes. Helgen var lång... På måndag så försökte jag ha saker att göra hela tiden så att dagen skulle gå snabbare. Från och med 14:00 satt jag med telefonen i handen och väntade. Väntade och väntade lite till. 15:30 hade ingen ringt och mödrapolis telefontid var slut. Jag ville verkligen inte vänta en dag till på svaret så jag ringde dit i alla fall och blev lite förvånad när någon svarade. Blev kopplad till den som skulle ge oss resultatet. Fick svaret att bebisen inte har trisomi 13, 18 eller 21(Downs) och att det är en liten pojke som bor i magen min. Ni kan inte ana hur lättad jag blev! Hur allt bara rann av mig och jag blev hälften lättare. Har aldrig känt något liknande. Ringde Robin, min mamma och två vänner direkt efteråt. Sen bakade vi en tårta och på kvällen firade vi. 

Fick höra hjärtljuden för första gången nästa dag vid läkarbesöket. Allt bra med både mig och bebisen, förutom min vikt då som låg flera kg på minus ännu. Började känna sparkarna ordentligt fastän moderkakan ligger i framvägg. Berättade åt alla vänner och släktingar att vi ska få en till. Robin fick känna en spark också och jag väntade på det riktiga ultrat. I vecka 20+3 var vi på det riktiga ultrat. Kändes jobbigt att komma till mödrapoli igen men den här gången fick vi inga dåliga nyheter. Allt såg bra ut med bebisen men han låg så knasigt att hjärtat inte syntes från rätt vinkel så han har ännu inte fått OK stämpel. Imorgon ska vi på vårt fjärde ultra och förhoppningsvis visar han upp ett friskt hjärta då. Han har risk för hjärtfel när nacksvullnaden var så stor men jag börjar nog inse att han kommer att överleva. Att det ska vara något fel på hjärtat som inte går att åtgärda eller inte går att leva med är ändå väldigt osannolikt nu när man ändå sett det mesta av hjärtat.

Så här är vi nu då. Ligger mer än ett kg under startvikten ännu. Mår annars jättebra. Känner sparkar ofta och tydligt. Vecka 21+6 idag. Imorgon börjar jag höra till förlossningen om något skulle ske. Imorgon räknas vår son som en människa också medicinskt. Snart är det bara fyra månader kvar tills han kommer! Oj vad vi längtar. Älskade lilla unge.

Håll tummarna att allt är bra på ultra imorgon!

Resultatet

Som jag skrev då för länge sen så tänkte jag försöka få synligt resultat på magen till Turkiet resan. Nu har vi redan varit på vår resa och hur gick det med magen då?
Synligt resultat? Jo!

Tack vare träning? Verkligen inte ;)

Tillbaka till verkligheten

Nu är vi hemma och har varit det i några timmar. Jag hittade en massa sockermyror i köket, trots att vi lagt ut fällor och städat ordentligt (men vet ni mat finns i matskåpet också...) vilket fick mig att redan längta tillbaka till vårt myrfria hotell. La just ut Wilma att sova efter att ha kokat lite mat åt ungarna. Med skåpen tomma, förutom sockermyror och torrfoder vilket inte lockade, så blev det rabarberkräm. Mitt humör är på botten och jag har huvudvärk. Kanske kan tillägga att jag sovit sammanlagt fem minuter de senaste 27 timmarna. Gonatt eller något sånt?