Min sämsta egenskap

För en liten stund sedan var det igen dags för det jag är sämst på när det gäller föräldraskap: Att lägga barnen, ensam. Mitt tålamod tar slut den sekunden jag säger åt dem att det är sovdags. Och barn i åldern 2-5 är inte så samarbetsvilliga alla gånger. Wilgot springer ur sängen hela tiden, men just ikväll blev jag extra uppgiven eftersom han inatt sover utan blöja för första gången och jag hann bara springa ut efter Wilma, som hade vägrat komma in tidigare, så hade han sprungit till handfatet och drack ur sin tandborstmugg. Så nu vet vi vem som byter lakan mitt i natten inatt. Wilma vaknade på fel sida idag och ville ingenting i morse. Kvällen var likadan. Suck. Fick lov att bära upp henne till övrevåningen innan hon sen lugnade ner sig. Förstår inte riktigt hur jag fungerar när det gäller nattningen. Det är som att mitt huvud ställer in sig på att snart är den lugna tiden på dagen här och att den tiden då inte kan komma snabbt nog. Robin är inte hemma ikväll men annars så är det han som är nattningsexperten efter att tandborstningsmarathon är klart. Men nu är de i säng och relativt tysta. Jag har någon timme kvar innan jag kommer att somna (energilös efter en dag med tent kl. 8:30 på morgonen. en måndag. bra tänkt där!). Har hunnit gräva i trädgården också. Gräva som i gräva med stor spade, inte liten trädgårdsspade. Kände mig nästan lite vuxen när jag såg eländet som jag har ansvar för, hehe. 

Läste igenom några gamla inlägg igår när jag skrev om åldersskillnaden mellan barnen och insåg att jag nog gnällde av mig på bloggen mycket förut. Kanske inte så roligt att läsa om, men det lättar att göra det. Dessutom är det ingen som personligen behöver ta åt sig av min tålamodsbrist, haha. Tålamod är något jag skulle köpa om det fanns på till salu. För det har jag brist på ganska ofta. Intensivt, intensivt. Kanske man borde börja gnällblogga mera ;)