(Okej, lite överdrift. Theodor var nog några dagar över 3 år och 3 månader...)
Nu har jag varit trebarnsmamma i över 2,5 år. Känns som igår Wilgot föddes, men på samma gång som att han alltid funnits. Konstigt det där! När jag ser tillbaka på tiden när barnen var små så undrar jag nog hur sjutton jag orkade! Jag menar, nä jag blev gravid med Wilgot så var Theodor yngre än Wilgot är nu och då fanns Wilma där emellan också. Graviditetsillamående och två små barn. Det är nog en utmaning det! Men jag fick vardagen att fungera och ingen misstänkte väl ens att jag var gravid innan vi avslöjade det, och det gjorde vi ganska sent för de flesta eftersom första ultrat var en mardröm (som ni kan läsa om här). Det blev en väldigt jobbig tid i början av graviditeten på grund av detta. Som tur var så fick vi glädjande besked och resten av graviditeten förlöpte bra. Jag är väldigt bra på att vara gravid (ursäkta skrytet, men har inga större krämpor när jag är gravid). Fullt upp hade jag väl, men när man är inne i det så känns det inte så jobbigt. När Wilgot föddes så tog det ungefär en månad innan jag riktigt kände att jag vant mig vid att vara trebarnsmamma. Första året gick riktigt bra, andra var sen lite tyngre konstigt nog. Nu när de går på dagis och jag har min egen tid i skolan så skulle jag inte klara av att plötsligt byta mig tillbaka till tiden när jag hade tre under fyra år. Man blir kanske bekväm i sin situation eller något? Har väldigt mycket identifierat mig som hemmamamma tidigare och inte så mycket som Josefin. Men nu känner jag mig som något annat än "bara" mamma (fastän mamma nog är det finaste man kan få vara).
Barnen har en väldigt bra relation till varandra och de kan alla leka tillsammans. Wilgot är på gränsen till för liten i vissa lekar, men i det mesta får han nog vara med nuförtiden och storasyskonen sköter om honom och håller reda på honom. Syskonbråk har vi såklart i överflöd, men har fått lära mig att det är något som existerar i i princip alla syskonförhållanden. Jag är glad att barnen har varandra i så nära ålder, men den där tiden med småbarn gick nog nästan lite väl snabbt förbi. Men å andra sidan började jag i ganska ung ålder också. Nu märker jag att många bekanta jämnåriga börjar få sitt första barn medan man själv var klar redan vid 22 års ålder. Jag tror inte att min ålder påverkat hur bra jag orkade med tre små barn nämnvärt. Kanske man har lite mer energi och inte hunnit bli bekväm i sin roll utan barn eftersom jag knappt hann ha något "eget" liv utan barn? Det blev kanske inte så stor omställning som det hade kunnat bli om jag varit äldre och redan fått en massa vanor och rutiner.
Mitt allmänna tips om man funderar kring syskonålder är att man nog själv måste känna efter vad man orkar med. Vi tyckte att vi ville ha ganska tätt mellan barnen, och det är 1 år och 8 månader mellan Theodor och Wilma. Wilgot kom lite tidigare än tänkt så där är det lite under 1 år och 7 månader, men det blev ju riktigt bra så också! Hade inte varit Wilgot om han kommit senare. Kan konstatera att jag inte orkar med fler än tre barn såhär tätt, så lyfter på hatten åt er med fler än så såhär tätt! För det är inte alltid lätt inte. Men såklart också alldeles underbart. Är så glad att vi har vår lilla trio.
Fördelar är att man redan är inne i att ha småbarn så det går som på rutin att få en till. Barnen har mycket glädje av varandra (vilket de nog kan ha med större åldersskillnad också såklart). Man får småbarnsåren undan ganska snabbt (intensivt men skönt sen när de klarar sig själva någorlunda). Kläderna kan gå från ett skåp till nästa utan att pausa i någon skrubb. Man kan hitta på roliga saker tillsammans som passar för alla barnen, utan att någon är för liten (eller för stor).
Och så bör det påpekas att man kan ha tre barn bakåtvänt i bilen länge ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar