Förlossningsberättelse #4

Onsdagen den 12 december vaknade jag som vanligt på morgonen och insåg att förlossningen inte satt igång den här natten heller. Skrev ett smått uppgivet inlägg om hur långsamt tiden går som höggravid i en mammagrupp på Facebook, och hur frustrerande det är att inte veta om bebis tänker komma ut samma dag eller om två veckor. Skickade iväg Theodor och Wilma med bussen som vanligt, åt frukost och bänkade mig i soffan med Wilgot. Vi byggde ett juligt 100 bitars pussel och jag låg och funderade över hur och när förlossningen kommer att starta. Kände mig väldigt uppgiven trots att det beräknade datumet ännu låg en dag framåt. Tänkte att det säkert startar med värkar eftersom ingen av mina förlossningar startat med vattenavgång, och om man en gång har starka hinnor så brukar man ha det alla graviditeter. Ungefär fem minuter senare, klockan 10:25, känner jag att något rör på sig där nere så rusar till toaletten. Hinner sätta mig ner och inser att jag inte alls kontrollerar vad som kommer ut. Adrenalinet rusar till 100 kan jag lova! Ringer förlossningen och förklarar att jag tror att vattnet gick. De vill att jag kommer in för att kolla så det säkert är vattnet som gått och om det är det så kommer jag inte hem därifrån utan bebis eftersom jag är GBS positiv. Robin har samma morgon varit på ett viktigt möte och när jag ringer honom har han just hunnit bänka sig vid datorn på jobbet. "It's babytime! Vattnet gick.", och så är han i bilen på väg hem. Ringer min mamma som kommer och hämtar Wilgot. Startar datorn och tömmer kamerans minneskort, något som jag såklart borde gjort tidigare men det gick såhär också. Packar det sista som vi ska ha med och konstaterar snabbt att det nog är vattnet som går. Ger en bunt med julkort som ska postas åt min mamma, eftersom det var sista dagen att posta dem (och jag hann inte skriva avsändare på kuverten så jag kommer inte ens att veta om det är någon som blev utan julkort, sorry). Robin kommer hem och vi hoppar i bilen, med handdukar under mig OM det skulle koma störtfloder ur mig. Kände av några sammandragningar på vägen till sjukhuset, men de var väldigt svaga. Solen sken samtidigt som det snöade.

Väldigt förväntansfull blivande storebror.

Såhär chockad kan man se ut när vattnet precis gått.

Underbart vinterväder!

Väl framme fick jag ligga i CTG kurva en halvtimme. Inga värkar alls. De skulle testa om det är vattnet som gått, men pölen som lämnar kvar under mig avslöjar nog det innan något test har blivit taget ens. Blir kollar och är 1cm öppen, ganska lång tapp och den är relativt långt bak ännu. Ingenting på gång där inte. Vi blir skickade till BB-avdelningen och får ett rum där. Vi kom mitt i lunchen så jag får gå och äta där, och Robin for och söka efter mat åt sig. Efter maten la de antibiotika i dropp åt mig, på grund av att jag är GBS positiv, och det ska jag få med fyra timmars mellanrum tills barnet är fött. Först var det tal om att se om förlossningen startar spontant innan morgonen, och sen konsultera läkare, men läkaren kommer in när jag har droppet och vill få tappen att mogna genom att ge en pytteliten cytotec tablett. Får den efter att droppet droppat klart kl.13:10, och samtidigt blir det CTG kurva nästan en timme. Börjar vid det här laget vara ganska trött på att bara ligga ner eftersom jag vet att tyngdkraften inte hjälper till över huvud taget i den positionen, och känner mig säker på att kunna gå igång förlossningen. Kurvan ser bra ut och vi får äntligen röra oss fritt! Går omkring i korridorerna på sjukhuset. Upp för trappor, ner för trappor, fram och tillbaka. Tar en kaffe på cafeterian. Värkarna började komma genast vi började röra på oss och fortsatte medan vi satt ner. Gick lite mer efter kaffet och träffade en av Robins kompisar som tydligen jobbar på sjukhuset, så vi fick en liten pratstund där också. Täta värkar, men korta.

Sista bilden med stora magen.

15:45 kom vi tillbaka till rummet på BB. Började nu klocka värkarna och de kommer med 3 minuters mellanrum men håller bara i sig 30-40 sekunder. Man räknar med att förlossningen startade kl.15:30. Fick en pilatesboll att sitta på under värkarna. Riktigt bra ställning att ta dem i. Får en värmepåse att använda också. Kl. 17 ligger jag i kurva igen och har fått mer antibiotika, men den här gången sprutar de in det i kanylen istället för att ha det i dropp. Skulle få mer cytotec nu var tanken, men kroppen är nog igång av sig själv nu så det behövs inte. Blev kollad hur många cm öppen jag är mellan 17 och 18, och då är jag 3-4cm öppen, tappen nästan borta och bebisen väldigt lågt ner. Barnmorskan tycker att vi kan stanna i BB rummet tills vi känner att vi vill över till förlossningen. 18:45 kommer vi över till förlossningen och jag går i duschen. Så skönt med varmt vatten! 19:30 är jag ute ur duschen och de har precis tagit blodprov på mig för att kolla CRP. Ligger i kurvan och nu börjar det bli riktigt jobbigt. Spänner mig genom värkarna fastän jag vet att jag inte ska göra det. 19:45 blir jag kollad och eftersom jag bara är 7cm så ber jag om PCB bedövning. (Värkar efter att vattnet har gått är SÅ mycket vassare än värkar innan vattnet går kan jag berätta, och eftersom hela förlossningen pågått efter vattenavgång så börjar det nå gränsen för vad jag klarar av). 20:10 kommer läkaren och sätter PCB. 4 minuter helt utan smärta=himmelriket! Var tydligen 9cm när PCB lades, märkte läkaren direkt efteråt. Får en spruta muskelavslappnande också för livmoderöppningen är så spänd. Det kommer en värk som gör nästan lika ont som innan bedövningen, och en till. Sen trycker det på och det är dags att krysta. Klockan är nu 20:25. Ligger på ena sidan först men vänder sedan till samma sida som alla andra barn är födda på. Krystvärkarna känns inte alls lika tydligt nu som de förlossningar när jag inte tagit PCB, men krysttekniken sitter ändå. Gör såklart väldigt ont, men inser ju att jag inte kommer ifrån smärtan utan att ha krystat ut ungen så jag tar i. 6 minuter senare, kl. 20:31, kommer hon ut, med navelsträngen ett varv runt halsen. Jag ser genast själv att det är en liten flicka och efter en stund börjar hon gråta. Knäpper upp tröjan och får upp henne på bröstet. Glädjetårar i ögonen på både mig och nyblivna fyrabarnspappan. Helt magiskt ögonblick, och jag får tårar i ögonen bara av att tänka på det nu i efterhand. Jag var så med den här gången. Inga minnesluckor utan en väldigt klar bild av vad som hände. När navelsträngen slutat pulsera så får Robin klippa den. Tror det är första gången jag faktiskt ser när han klipper av den.

Sen vill moderkakan inte ut och jag blöder ganska mycket. Vet att det är vanligt och vet också hur man går till väga om den inte lossnar så känner mig inte stressad. Får en shot cytotec och det gör susen. 20:52 kommer den ut och förlossningen är därmed över. Sprack inget alls. Jag ammar henne, men hon har ganska svårt att ta bröstet och skriker mycket. Får in födelsedagsbrickan, den bästa måltiden som finns! Efter två timmar undersöker de tösen. 3695g och 50,5cm. Huvudomkretsen 35,4cm och apgar poängen 9/9/10 för färgen. Jag får gå i duschen och efteråt får jag och tösen ligga i sängen med värmetäcke på. Fryser ganska mycket efter förlossningen. Kl. 23 blir vi flyttade tillbaka till vårt rum på BB och Robin åker så småningom hem. Fröken skriker ganska mycket, men de tror att det beror på ont i huvudet efter förlossningen. Det ger med sig under natten.

Från regelbundna etablerade värkar tog det fem timmar innan hon var ute. Skulle främst beskriva förlossningen som intensiv med väldigt vassa värkar. Föredrar förlossning som startar med värkar! Men allt gick ju bra så det blev såklart en väldigt positiv upplevelse igen en gång. Tänk att jag har fått uppleva det häftigaste som finns fyra gånger! 

  

Förlossningsberättelse, bilder och lite till

Magen i vecka 40+0, alltså det beräknade födelsedatumet. Inte så stor inte.

 

Det beräknade datumet kom och gick, som väntat. Tre dagar över tiden var jag på rådgivningsbesök och det gjordes en inre undersökning och hinnsvepning för att kanske få igång någonting. Det har inte fungerat varken med Theodor eller Wilma men gav det ett försök. Känner knappt av när det görs ändå. Började få sammandragningar under eftermiddagen som inte gjorde ont men kom med jämna mellanrum utan att öka i styrka. Kände ändå på mig att det kunde starta under natten och Robin var övertygad om att det skulle göra det. När jag sovit några timmar vaknade jag 03:45 av första värken. 8 minuter senare kom en till och så fortsatte det. De var inte så starka och jag var väldigt osäker på när vi skulle åka in eftersom det gick så snabbt med Wilma. Ringde grannen efter två timmar och hon kom hit. Ringde förlossningen och förvarnade dem. Hade fortfarande 8 minuter mellan värkarna och de var inte starka. Kände nog att vi åkte in alldeles för tidigt men tänkte att det är bättre än att föda i bilen sen.

06:45 kom vi till sjukhuset. Den här gången parkerade vi också på parkeringen längst bort, lika som sist, men vi visste att ungen inte skulle falla ut under promenaden upp till sjukhuset eftersom värkarna ännu var ganska svaga. Fick ligga i ctg-kurva i en timme och det var fortfarande 8 minuter mellan. Kände mig ganska korkad som kom in så tidigt fastän det var tredje barnet och jag ändå vet hur ont det ska göra innan det är klart. 4cm öppen var jag i alla fall så något hade hänt sen dagen innan då jag var bara 2cm. De (barnmorska och en studerande) gjorde en hinnsvepning och vi blev tillsagda att gå ut och gå en halvtimme. Gick ner för trapporna, ut en sväng, upp till åttonde våningen och ner till förlossningen igen. Värkarna kom med två minuters mellanrum när jag rörde på mig. Fick byta om till sjukhuskläder och gå till ett förlossningsrum. Ctg-kurva igen, 4-5 minuter mellan värkarna. Sen var det bara att vänta. Fick komma bort från kurvan och satt i gungstolen en stund.

 Blev undersökt i något skede och var då 5cm. De sa att de skulle ta hål på hinnorna sen när hon i rummet bredvid fött sitt barn så det inte blev två förlossningar på samma gång. Sen satt jag fast i ctg-kurva i liggande ställning hur länge som helst och jag började bli ganska irriterad över att det tog så lång tid för kvinnan i rummet bredvid att få ut ungen;) Mat fick vi också och jag fick i mig lite sallad och bröd. Till sist så stod jag inte ut med att vänta längre så vi ringde på klockan. Blev undersökt och var till min stora besvikelse bara 6cm öppen. Började allvarligt fundera på att i alla fall ta pcb-bedövning om det skulle dra ut på tiden så här mycket. Barnmorskan sa att de tar hål på hinnorna nu och då brukar det går snabbt och hon gissade att jag skulle krysta om en timme ungefär. Den studerande tog hål på hinnorna och en skalpelektrod (fästes i bebisens huvud och håller koll på bebisens hjärtljud) sattes på bebisen. Klockan var nu 11:45. Här var jag lite osmart och låg ner vilket gjorde att allt tog längre tid. Efter en timme kom barnmorskan och studerande tillbaka och frågade om jag ville använda en gåstol. JA TACK! Önskar att jag hade fått en sån redan flera timmar tidigare. Var mycket bekvämare att "hänga" på den än att ligga ner eller bara luta sig mot något. Hann inte stå många minuter innan det började trycka på och vi fick ringa på klockan. Blev undersökt och det var en liten kant kvar. Vid nästa värk fick jag i alla fall trycka på på samma gång som barnmorskan masserade bort kanten. Otroligt smärtsamt må jag säga. Sen vid nästa värk, efter sammanlagt två minuters krystande, så kom han ut klockan 12:55 den 7/9. Och den där känslan när smärtan försvinner, finns ingenting bättre! Grät av både lättnad och glädje. Äntligen var han här, vår älskade fina lilla son. 3595gram och 50,5cm med 36cm huvudomkrets. Helt perfekt liten gosse med alla fingrar och tår. Efter en graviditet fylld av oro och ovisshet kunde vi äntligen andas ut. Inga fel alls har hittats och orsaken till den stora nacksvullnaden på första ultrat är och förblir oklar men huvudsaken är att han är frisk och lever. Är så tacksam över att vi har honom här nu när jag tänker tillbaka på hur jobbig första halvan av graviditeten var. När vi inte alls visste vad framtiden skulle föra med sig. Hade då väldigt svårt att tro att graviditeten skulle få ett så här lyckligt slut.

Jag är nöjd med förlossningen fastän vi kom in onödigt tidigt och jag låg ner för mycket. Men allt gick bra. Inget kejsarsnitt, sugklocka eller sånt behövdes. Jag sprack inte alls och kände mig helt som vanligt redan dagen efter. Återhämtade mig förvånansvärt snabbt. 

Förlossningen tog ca 9 timmar. Längre än med Wilma, kortare än med Theodor. Gick över tiden 16 dagar med Theodor, 3 med Wilma och 4 nu. Klarade mig utan bedövning, precis som med Wilma. Men det gjorde mycket mera ont den här gången än med Wilma. Rörde inte lustgasen den här gången heller.  Krystade 2 minuter nu, 1 minut med Wilma och 46 minuter med Theodor. Theodor var störst, Wilma minst. Så den här blev liksom mitt i mellan på alla punkter, förutom hur länge vi stannade på bb för den här gången for vi hem dagen efter. Det föddes ovanligt många barn just den här helgen vid Vasa Centralsjukhus, 21 stycken, så det var trångt på bb.

Första mötet.

 Lillen en dag gammal.

 10 dagar.

 11 dagar.

 Nu 11 dagar efter förlossningen syns inga spår av graviditeten. Gick bara upp 4kg så allt det, och säkert lite till, försvann vid förlossningen. Barnmorskan som var på hem besök i förrgår var förundrad över att det inte finns någon mage kvar fastän jag nu fött tre barn inom loppet av 3 år och 4 månader. Men det har nog att göra med att jag inte haft så stor gravidmage.

Känns lite overkligt ännu att vi har tre små underverk nu. En familj på fem. Bilen full.Fullt runt vårt matbord blir det också sen när lillen kommer upp till den åldern när han ska äta fast mat. 

Theodor och Wilma tycker mycket om vår nya familjemedlem. Ingen svartsjuka har de visat ännu. Mera trots och bus än vanligt har det varit men det börjar lugna ner sig nu. Sen när vi kommer in i våra normala rutiner så tror jag nog att det lugnar ner sig. Nästa vecka är vi nog ännu hemma, förutom när Theodor ska till dagklubb och hämtas därifrån. Öppet dagis får nog vänta till veckan efter.

Ikväll har jag och lillen varit på föräldramöte. Det var riktigt trevligt. Han sov i bilstolen hela tiden och fortsatte med det när vi kom hem. Fyra timmar i sträck sov han! Händer inte så jätte ofta det inte. Han trodde säkert att det var natt redan så får se hur natten blir nu då. Han har en tendens att vara vaken en timme eller två om nätterna när han ätit. Och så har han lite svårt att somna till natten också. Jag ammar, han somnar, jag lägger ner honom och kryper själv ner i sängen för att sova och så vaknar han och är ledsen. Ammar igen, lägger ner honom och så samma procedur några gånger. Han är inte så vidare förtjust i nappen men ska försöka vänja honom vid den för jag är inte så vidare förtjust över att agera mänsklig napp.

Wilma har som jag tidigare nämnt krånglat med sömnen. Ikväll somnade hon dock ovanligt snabbt! Theodor har varit utan blöja hela dagen utan en enda olycka. Får se om det bara råkade sig eller om han nu är mogen för att sluta med blöja på dagen. Ännu förra veckan blev det många olyckor så vi har haft paus nu i några dagar men nu sa han själv till att han ville ha kalsonger och det är mer än en gång idag som han själv rusat iväg till toaletten vilket inte har hänt förut så får se. Det ser ljust ut. Men just nu har vi faktiskt tre blöjbarn och det är inte så fasligt jobbigt inte. Hoppas bara att lillen börjar producera de mer illaluktande blöjorna mer sällan så vi kan börja med tygblöjor. Inte roligt med kakka i varje blöja när man använder tygisar inte...

Och så var det gissningslistan också:
Nina: 2.9 3515g 50cm
Moffa: 4.9 4050g 51cm
Therese: 5.9 4050g 51cm
Maria: 5.9 4200g 52cm
Petra : 7.9 kl.18:06 3890g 50cm
Joacim: 8.9 4235g 53cm
Pia: 9.9 3980g 54cm
Mamma-mommo: 10.9 4500g 52cm
Sarah : 10.9 3890g 52cm
Johanna: 11.9 kl. 06:10 4180g 53cm
Daniela: 12.9 4045g 51cm

Nina hade mest rätt på vikt/längd och Petra hade rätt datum. Också min svärmor hade gissat rätt datum. 

Nu blev det här ett jättelångt inlägg men jag hade tid och kände för att blogga ikväll. Godnatt!

Förlossningsberättelse

Söndagen den 12 februari vaknade jag på morgonen av att allt var som vanligt. Efter någon timme, klockan 10, fick jag en sammandragning som inte gjorde ont men den höll i sig jättelänge. Efter det kom sammandragningar väldigt oregelbundet mellan 2 och 15 minuter. De kändes lite men gjorde inte ont alls. Var ute och lekte med Theodor på gården en stund tillsammans med grannarna och jag varnade dem lite smått att det kan vara något på gång, men att jag inte trodde det. Dagen förflöt på som vanligt och sammandragningarna gjorde inte ont. När det blev kväll så kom de mer sällan och kändes nästan inte alls. Lite besviken var jag nog men jag hade ställt in mig på att det nog inte var på riktigt. Gick och la mig halv 11.

Hann inte ligga ner många sekunder innan sammandragningarna kom tätare och gjorde lite ont. Tog två Panadol efter en halvtimme så jag skulle få sova men den verkade inte så halv 12 gav jag upp och steg upp. Satte mig i soffan och sa åt Robin att jag hade sammandragningar som gjorde så ont att jag inte kunde sova. Trodde ändå inte att det var på riktigt för de gjorde inte så ont. Kunde bra sitta i soffan och surfa. Började klocka värkarna och de kom med 3-4 minuters mellanrum och höll i sig 50 sekunder. Lite före ett så Ringde Robin till sin mamma och sa att det kan vara på gång. Mest undrade vi vad hon hade för jobbtider de närmaste dagarna men hon tyckte att hon bra kunde komma hit redan då fastän vi inte visste om det var på riktigt. En timme senare gick jag i duschen. Ännu var jag inte helt säker på om det var på riktigt. Det var skönt att sitta i duschen och jag sjöng mig genom värkarna. Mest Lily Allen låtar blev det.

När klockan var lite över två så sa jag åt Robin att han nog får ringa efter grannen för jag ville åka in och det var ännu ungefär en timme kvar innan hans mamma, syster och min mamma skulle vara framme eftersom de bor 2 timmar härifrån. Emma kom hit runt halv 3 och vi packade ner det sista och Robin hämtade bilen. Tog med min varma rispåse i bilen att ha på magen. Bänkvärmaren fick komma på också. 20 före tre startade vi. Det gick ganska bra att sitta i bilen trots värkar. De kom lite mer sällan i bilen och jag var rädd att det skulle avstanna. Var också rädd att bli hemskickad.

15 minuter senare parkerade vi på sjukhusets stora parkering som är en bit från sjukhuset. Kändes inte alls nödvändigt att bli körd till dörren för så ont gjorde det inte. Fick en värk när jag steg ur bilen och tre till på vägen upp mot sjukhuset. De gjorde inte så ont så jag kunde gå fastän de kom. Fick en i hissen också och den kändes mera för jag kunde ju inte gå där.

Klockan tre var vi inne på förlossningen. Barnmorskan som tog emot oss såg lite bekant ut och det kom fram att det var samma som när Theodor föddes. Tyckte inte om henne den gången så jag var lite besviken. Fick ligga i CTG kurva i 30 minuter. Det var nog något av det värsta jag varit med om. Då gjorde värkarna verkligen så ont att det knappt gick att andas genom dem. Började fundera med Robin lite på bedövning att jag nog ville ha PCB lika som sist för det gjorde nog så ont. Men värkpauserna var det bästa jag varit med om. Kände absolut ingenting då så jag svävade på moln. Hoppades att jag skulle ha öppnat mig åtminstone 4cm. När barnmorskan kollade hur mycket jag var öppen 25 före 4 så såg hon fundersam ut. Jag tänkte ”jaha, jag har inte öppnat mig nästan alls”. Men så var inte fallet. Helt öppet och bara huvudet och hinnorna kände hon av! Ni kan inte ana hur förvånad och glad jag blev! Hon sa åt mig att jag klarade det utan smärtlindring precis som jag skrivit att jag ville i förlossningsbrevet. Orsaken till varför hon inte kollade mig tidigare var för att hon tyckte att jag var å lugn när vi kom in till förlossningen. Fick ta på mig sjukhuskläderna och så började vi gå mot förlossningssalen. Hade varit i ”undersökningsrummet” fram till dess. På vägen dit fick jag en värk, och det var ingen vanlig värk. Det tryckte på så mycket att jag aldrig känt något liknande, eftersom jag aldrig hade krystvärkar med Theodor. Och att inte få trycka på, det var svårt! Trodde att ungen skulle ramla i golvet i korridoren. Till sist kom vi till förlossningssalen, samma som med Theodor-den längst bort. Fick ganska snabbt lägga mig i sängen på sida och börja krysta och så plötsligt var vår älskade efterlängtade dotter ute på en minut och vi hade blivit tvåbarnsföräldrar! Hon var helt perfekt från första sekund. Jag grät av både lycka och lättnad över att det var över. Tog en stund innan jag kom på att fråga av Robin vad det blev. Sen avnavling gjordes vilket jag hade önskat. Skulle egentligen få antibiotika vid förlossningen på grund av att jag hade GBS men det hann de inte med.

Hon åt 45 minuter och så länge hon gjorde det så fick vi in födesledagsbrickan och det var lika gott att äta nu som när Theodor föddes. Sen fick jag duscha och lillan vägdes. 3530gram, 50cm lång och 35cm i huvudomkrets. Apgar poängen blev 10/10/10 vilket enligt barnmorskan är väldigt ovanligt.Hon föddes klockan 03:51 den 13/2.

Sen fick vi så småningom gå över till BB avdelningen.

I förlossningsbrevet hade jag skrivit att jag ville ha det så naturligt som möjligt, undvika värkstimulerande dropp, inte ha epidural och så ville vi ha sen avnavling. Och allt det fick vi! Det brukar aldrig bli som man vill eller tänkt sig.

Jag hade förväntat mig en lång förlossning, ganska lik den med Theodor. Hade trott att jag skulle gå över tiden mycket mera än 3 dagar.

Den här förlossningen var 100 gånger bättre än jag någonsin hade kunnat drömma om och det gjorde inte alls lika ont som med Theodor. Det gick så snabbt och smidigt. Vattnet gick först när jag började krysta. Nu i efterhand är det lite läskigt att tänka på hur snabbt det gick. Tänk om vattnet hade gått redan i bilen. Då hade ungen kanske blivit född på parkeringen. Och om vi hade väntat hem barnvakterna så hade vi inte hunnit in. Och jag som var osäker på om det var på riktigt ännu 1½ timme innan hon är född. En väldigt lätt och smidig förlossning! Blev inte avskräckt från att skaffa fler barn;) Och barnmorskan var helt underbar den här gången!

Kan tillägga att förlossningen med Theodor tog 24 timmar och då hade jag värkar som gjorde ont med 3-4 minuters mellanrum och krystningen tog 46 minuter, så ganska stor skillnad!