Förlossningsberättelser

Min första förlossning

I vecka 35+0 började slemproppen lossna. Jag var bombsäker på att bebisen kommer innan beräknat datum. När jag var till läkare i vecka 36+3 var livmodertappen mjuk, vilket den inte varit innan. Det gjorde mig ännu säkrare på att bebisen nog kommer snart. Slemproppen fortsatte att släppa varje dag. BF datumet kom och gick. Inga förvärkar egentligen. Några dagar över tiden var jag till BM och hon gjorde inre undersökning och lite hinnsvepning. Jag var öppen ca 1 cm. Ingenting hände efter det. En vecka senare var jag till BM igen. 2 cm öppen ch nästan ingenting kvar av tappen sa hon. Hon gjorde en till hinnsvepning. Fick tid till mödrapolikliniken för överburenhetskontroll några dagar senare. Fredagen den 28 maj for jag till sjukhuset på överburenhetskontrollen. Allt var bra med bebisen på ultraljud och jag hade tillräckligt med fostervatten. CTG togs och inga värkar hade jag. En läkare undersökte mig och konstaterade att jag var 2 cm öppen men att livmodertappen var nästan intakt. Hm... BM hade ju sagt annat så jag blev lite besviken. Fick veta att jag ska komma till förlossningen på måndag den 31 maj klockan 8:00. Läkaren gjorde en ordentlig hinnsvepning och jag gick hem. Fick lite ont i magen nog när jag gick hem glad i hågen. Men det stannade av såklart. På kvällen tittade vi på semifinal i Eurovision och fick veta att vår kompis, som hade beräknat datum 13 dagar efter oss hade fått åka in till BB p.g. av att hon läckte vatten. Lite smått avundsjuk var jag nog men också glad för deras skull. På lördagen hörde vi ingenting från dem och jag antog att de nog hade fått sin bebis nu. Var inte avundsjuk då mera för jag hade ju allt framför mig ännu och jag längtade verkligen. Vi tittade på Eurovision finalen på kvällen och gick sedan och la oss. Natten till söndagen den 30 maj sov jag hela natten utan att behöva gå upp på toaletten. Det var första gången på flera månader men jag tänkte inte mera på det. Fick veta att våra kompisar hade fått en son samma natt. Vi visste ju att vi också skulle få en pojke så vi blev jätteglada. De kommer säkert att bli bra lekkamrater. På kvällen sov jag en timme. Hade bara sovit 7 timmar natten före det. På söndags kvällen tänkte vi gå och lägga oss tidigt men jag var såklart ganska nervös så det tog till 12 innan jag somnade. Jag drömde att jag hade ont i magen när jag stod i en dörröppning och så vaknade jag. Klockan var 2 och jag hade värkar med ca 7 minuters mellanrum. Äntligen!

Det började så småningom göra så ont att jag inte kunde ligga ner. Robin vaknade och frågade varför jag var vaken. ”Jag tror inte att det behövs någon igångsättning” sa jag glatt. ”Inte?” svarade han. Men sedan somnade han om. Det var ca klockan 3. Nu började värkarna komma med 4 minuters mellanrum och de höll i sig ca en minut. Jag la på filmen Knocked Up. Värmde rispåsen jag hade sytt och satt och så på filmen. Blev en del pauser i filmen för jag orkade inte sitta så länge i sträck. Satt på datorn och klockade lite och var på Facebook och uppdaterade att det nog antagligen inte behövs någon igångsättning. Skrev några blogginlägg också. När klockan var ungefär 7 så gick jag och väckte Robin och sa att han får nog stiga upp nu eller så åker jag ensam in till sjukhuset. Vi tå morgonmål och åkte in så vi var där lite före 8. Vi ringde på och en studerande från Bryssel öppnade och sa att hon inte pratar svenska. Tur att jag suttit framför Förlossningskliniken hela våren för jag fick berätta på engelska varför vi var där. Vi fick komma in i ett intagningsrum där jag kopplades till CTGn. Såg inte vad den visade men jag hade värkar med ca 4 minuter emellan. Blev undersökt av både den studerande och hennes handledare. Nästan 3 cm öppen. Vilken besvikelse! De sa åt oss att vi ska avvakta och se hur det utvecklar sig under förmiddagen för de vill inte sätta igång mig om det går av sig själv eftersom det kunde bli för mycket för mig då.

Vi fick komma till ett före detta familjerum där det fanns en säng, en gungstol, ett bord med fyra stolar, en tv och ett badrum. Då var det bara att vänta. Vi gick ut till bilen och hämtade bb väskan och så gick vi omkring lite på sjukhuset. Jag sprang på toaletten ganska ofta. Vi hade med oss varsin tidning och lite godis som vi satt och åt. Vid varje värk så höll jag Robin i handen och andades lugnt. Robin fick så småningom börja värma rispåsar åt mig. Det var jätteskönt att sitta i gungstolen med en rispåse mot ryggen och en mot magen. Klockan 11 ungefär blev jag undersökt igen. Nästan 4 cm. CTG togs och allt var bra med bebisen. Vi fick in en matbricka, men jag var inte så hungrig så Robin fikc äta det mesta. Det fanns en skärm med CTG kurvor från andra rum i mitt rum. Satt ofta och tittade hurudana värkar andra hade. I ett rum fanns det 2 hjärtljud. Tvillingar! Värkarna där var täta och väldigt höga! Skalan räckte inte till. Plötsligt såg vi att det ena hjärtljuden försvann och några minuter senare det andra. 2 barn hade blivit födda i rummet intill. Robin hörde babyskrik därifrån när han gick för att värma en rispåse. Klockan 1 så frågade BM om jag ville gå i badet. Det tackade jag inte nej till. Halv 2 var badet klart. Det var ganska skönt, men värkarna gjorde nog fortfarande ganska ont och det var lite frustrerande att ligga där.Tyckte väldigt synd om Robin som bara satt där bredvid och matade i mig godis. Studeranden kom in och kollade bebisens hjärtljud emellanåt. Klockan 3 tyckte jag att jag var färdigbadad.

Blev undersökt efter det. Nästan 5 cm. Men värkarna kom inte lika ofta. Efter det så la vi på tvn och vid varje värk så steg jag upp och lutade mig mot bordet och Robin tryckte sin hand mot korsryggen. Värkarna började komma lika ofta som innan badet igen. Tyckte ändå att jag hanterade dem bra. Gjorde inte speciellt ont. Men värre skulle det bli, såklart. Vi gick runt i sjukhuset och utanför också. Använde trappor istället för hissen. Tyckte att det tog mindre sjukt att gå i trappor än på plan yta. Jag fick också in en matbricka men jag var inte så hungrig. Drack av hallonsoppan som jag och Robin hade med istället.

Klockan 20 före 9 kom de in nästa gång. Då hade jag haft värkar i över 18 timmar och jag började bli trött på det. 5 cm fick jag veta. Oj vad besviken jag blev då. Ska man inte öppnas 1 cm per timme?! ”Oj vilka buktade hinnor” sa BM och så gick vatten med det samma. Mina strumpor blev genomblöta. Och likaså hela sängen. Lite läskigt var det nog. Fick sjukhuskläder att ha på mig och nättrosor med 2 gigantiska bindor. Duschade av benen lite innan jag la på mig kläderna men det slutade ju aldrig rinna! Värkarna ändrade genast karaktär. Vi fick komma till förlossningsrummet. Kom dit ca 9. Värkarna var hemska nu. Fick prova lustgas 20 över 9. Hjälpte inte. Tog CTG kurva och nu såg jag att kurvan gick utanför skalar i värktopparna. Behövde gå på toaletten så de fick koppla lös mig därifrån. Robin hämtade en pilatesboll åt mig som jag satt på. Det var skönt att gunga på den mellan värkarna med huvudet mot kuddar på sängen. Men jag använde inte den länge. Tog en dusch halv 11. Det hjälpte inte så jättemycket. Gick omkring och försökte andas men ibland kunde jag inte göra det. Robin sa att jag måste andas men det gick bara inte ibland. Tänkte att ungdomar som har sex ska nog tänka sig för, för jag skulle inte ha velat göra det här när jag var 16. Sa att jag nog vill ha någonting mot smärtan nu. Men inte epidural. BM kom in och undersökte mig. Klockan var då 23:00. 6-7 cm öppen. Hon föreslog PCB och det tackade jag inte nej till. Det stack till lite när de la bedövningen men genast den var satt så försvann nästan all smärta. Så otroligt skönt! Klockan 23:15 sa BM att de sätter dropp åt mig nu för jag hade haft värkar så länge så livmodern kanske inte orkar med krystningen senare. 2 gånger stack hon fel så att blodådrorna gick sönder. Hela handen svällde upp. Så hon fick byta hand och där gick det bra. Sen lämnades vi ensamma igen. Minns inte så mycket vad som hände sen. När PCBn ännu verkade så låg jag och var nöjd över hur hög min CTG kurva var. Såg kurvor på de som just kommit in och deras var ingenting jämfört med min. Skadeglad. När PCBn slutade verka så stod jag och hängde i Robins armar när det kom en värk. Sa att jag vill ha PCB igen. BM kollade mig och sa att det bara är en liten kant kvar och att jag ska säga till när det börjar trycka på. Stod och hängde på Robin fortsättningsvis och tyckte inte att det tryckte på. Kanske lite ibland men det var nog inte mycket alls. Minns inte vad som hände sedan men Robin har berättat att jag tydligen sa att jag inte klarar mer. Då fick jag lägga mig på sida i sängen och börja krysta.

Klockan var då 24 minuter över 1. Visste inte hur jag skulle göra, men tryckte nu på. BM sa att jag gjorde jättebra ifrån mig. Blev ganska förvånad! Kände inga krystvärkar. Kände när en värk kom och då tryckte jag på några gånger. De hade höjt det värkstimulerande droppet några gånger så nu var det 5 gånger högre än i början. Tog en klunk vatten mellan varje värk. BM höll en varm handduk mellan benen på mig så att jag inte skulle spricka så mycket. Efter en stund ringde BM på en till BM som skulle hjälpa till. Hjälp-BM hämtade ett vått papper som Robin fick sätta på in panna mellan värkarna. BM sa att huvudet syns i något skede. Robin fick se och han och BM sa att han inte har mycket hår. Jag minns att jag frågade vilken färg det är men det var så lite så han kunde inte säga. Några värkar senare så var huvudet nästan ute. Jag kunde se toppen på det fastän jag låg ner. BM sa att jag bara ska blåsa när hon säger till. Jag tyckte att det lät konstigt. Vid nästa värk kom huvudet ut. Kände att det sved till i ena sidan där jag sprack lite. Sedan sa BM att jag ska blåsa. Jag hade ingen aning om varför för jag hade inget behöv av att krysta så jag hade lika bra kunnat andas som vanligt, men jag blåste ändå. Kändes lite lustigt att ligga där och blåsa bara för skojs skull. Gjorde lite ont när ena axeln kom ut. Och så plötsligt var han här! Klockan 02:10 den första juni 2010 i vecka 42+2 föddes han, vår lilla son som vi hade väntat på i flera månader. Han harklade sig och spydde lite fostervatten och slem. BM hade tidigare frågat om vi vet vad det är och det visste vi ju. Robin bekräftade att det nog är en pojke. Fick upp honom på bröstet och Robin klippte navelsträngen. Mins att han tyckte att den var seg. Jag Och Robin satt bara och log mot varandra. Kändes helt overkligt att vi faktiskt hade fått en liten pojke! Jag sa att han är liten. Han kan inte väga 4 kg. BM sa att han är stor. Jag tyckte att han hade så otroligt små naglar!

6 minuter senare kom moderkakan ut. Såg den bara i förbifarten. Efter det så tryckte BM på magen och det gjorde väldigt ont tyckte jag. Sedan sydde hon mig. Har ingen aning om hur många stygn det var men skulle gissa att det bara var några få. Kanske 3-4? Det kändes nästan inte för hon använde bedövningsspray. Sen var det dags att väga och mäta lillkillen. 4150 gram och 52 cm! Och hela 37 cm i huvudomkrets. Apgarpoängen var 9/9/10 för färgen. BM klädde på honom och lindade in honom i en filt och ett täcke. Sedan ammade jag honom när han var 50 minuter gammal. Han ville inte riktigt ta bröstet. Efter det så tog det ganska länge innan någon kom dit. Men så småningom fick vi den omtalade kaffebrickan. Och oj vad gott det var med smörgås! Vi skålade med Pommac. Efter det fick Robin hålla lillkillen och jag fick ta en dusch och sätta på mig nya sjukhuskläder. Det vinglade ganska mycket för mig och jag funderade varför jag inte kunde läsa texten på dörren. Kom då på att det är väldigt länge sedan jag sov och att jag nyss har fött barn så jag kanske är lite trött. Så bar det av till BB avdelningen då. BM bar lillen och Robin bar alla väskor. Jag hjälpte nog också till med det. Fick dela rum med en annan och eftersom det inte var besökstid på natten så fick Robin åka hem. Vi skickade meddelande åt min mamma och Robin ringde åt hans mamma när han kom hem. BM la vår son i min säng och jag somnade ganska snabbt bredvid honom. Vaknade några timmar senare och kunde inte tro att den söta lilla varelse bredvid mig faktiskt var min.

Nu snart 2 månader efter förlossningen så har jag fortfarande svårt att förstå hur den här underbara ungen kan vara skapad av oss! Får glädjetårar i ögonen när jag tänker tillbaka på förlossningen. Kommer absolut att göra om det! Ingen tvekan om det. Tänkte inte ens under förlossningen att detta vill jag aldrig göra om. Jag tyckte inte att det gjorde ont alls att få ut honom. Det var bara värkarna som fick mig att vilja ge upp. Önskar att alla kunde få en lika positiv upplevelse från förlossningen som jag fick och att alla har med någon som ger lika bra stöd som Robin gjorde. Han kunde inte ha gjort det bättre. Älskar honom för det. Och så älskar jag såklart min underbara son, Theodor. Längtar redan efter nästa förlossning. Det var det absolut mäktigaste jag varit med om!

Och så en bild på Theodors morföräldrar första gången de träffades.Så, var det någon som faktiskt orkade sig igenom hela?;)

Min andra förlossning

Söndagen den 12 februari vaknade jag på morgonen av att allt var som vanligt. Efter någon timme, klockan 10, fick jag en sammandragning som inte gjorde ont men den höll i sig jättelänge. Efter det kom sammandragningar väldigt oregelbundet mellan 2 och 15 minuter. De kändes lite men gjorde inte ont alls. Var ute och lekte med Theodor på gården en stund tillsammans med grannarna och jag varnade dem lite smått att det kan vara något på gång, men att jag inte trodde det. Dagen förflöt på som vanligt och sammandragningarna gjorde inte ont. När det blev kväll så kom de mer sällan och kändes nästan inte alls. Lite besviken var jag nog men jag hade ställt in mig på att det nog inte var på riktigt. Gick och la mig halv 11.

Hann inte ligga ner många sekunder innan sammandragningarna kom tätare och gjorde lite ont. Tog två Panadol efter en halvtimme så jag skulle få sova men den verkade inte så halv 12 gav jag upp och steg upp. Satte mig i soffan och sa åt Robin att jag hade sammandragningar som gjorde så ont att jag inte kunde sova. Trodde ändå inte att det var på riktigt för de gjorde inte så ont. Kunde bra sitta i soffan och surfa. Började klocka värkarna och de kom med 3-4 minuters mellanrum och höll i sig 50 sekunder. Lite före ett så Ringde Robin till sin mamma och sa att det kan vara på gång. Mest undrade vi vad hon hade för jobbtider de närmaste dagarna men hon tyckte att hon bra kunde komma hit redan då fastän vi inte visste om det var på riktigt. En timme senare gick jag i duschen. Ännu var jag inte helt säker på om det var på riktigt. Det var skönt att sitta i duschen och jag sjöng mig genom värkarna. Mest Lily Allen låtar blev det.

När klockan var lite över två så sa jag åt Robin att han nog får ringa efter grannen för jag ville åka in och det var ännu ungefär en timme kvar innan hans mamma, syster och min mamma skulle vara framme eftersom de bor 2 timmar härifrån. Emma kom hit runt halv 3 och vi packade ner det sista och Robin hämtade bilen. Tog med min varma rispåse i bilen att ha på magen. Bänkvärmaren fick komma på också. 20 före tre startade vi. Det gick ganska bra att sitta i bilen trots värkar. De kom lite mer sällan i bilen och jag var rädd att det skulle avstanna. Var också rädd att bli hemskickad.

15 minuter senare parkerade vi på sjukhusets stora parkering som är en bit från sjukhuset. Kändes inte alls nödvändigt att bli körd till dörren för så ont gjorde det inte. Fick en värk när jag steg ur bilen och tre till på vägen upp mot sjukhuset. De gjorde inte så ont så jag kunde gå fastän de kom. Fick en i hissen också och den kändes mera för jag kunde ju inte gå där.

Klockan tre var vi inne på förlossningen. Barnmorskan som tog emot oss såg lite bekant ut och det kom fram att det var samma som när Theodor föddes. Tyckte inte om henne den gången så jag var lite besviken. Fick ligga i CTG kurva i 30 minuter. Det var nog något av det värsta jag varit med om. Då gjorde värkarna verkligen så ont att det knappt gick att andas genom dem. Började fundera med Robin lite på bedövning att jag nog ville ha PCB lika som sist för det gjorde nog så ont. Men värkpauserna var det bästa jag varit med om. Kände absolut ingenting då så jag svävade på moln. Hoppades att jag skulle ha öppnat mig åtminstone 4cm. När barnmorskan kollade hur mycket jag var öppen 25 före 4 så såg hon fundersam ut. Jag tänkte ”jaha, jag har inte öppnat mig nästan alls”. Men så var inte fallet. Helt öppet och bara huvudet och hinnorna kände hon av! Ni kan inte ana hur förvånad och glad jag blev! Hon sa åt mig att jag klarade det utan smärtlindring precis som jag skrivit att jag ville i förlossningsbrevet. Orsaken till varför hon inte kollade mig tidigare var för att hon tyckte att jag var å lugn när vi kom in till förlossningen. Fick ta på mig sjukhuskläderna och så började vi gå mot förlossningssalen. Hade varit i ”undersökningsrummet” fram till dess. På vägen dit fick jag en värk, och det var ingen vanlig värk. Det tryckte på så mycket att jag aldrig känt något liknande, eftersom jag aldrig hade krystvärkar med Theodor. Och att inte få trycka på, det var svårt! Trodde att ungen skulle ramla i golvet i korridoren. Till sist kom vi till förlossningssalen, samma som med Theodor-den längst bort. Fick ganska snabbt lägga mig i sängen på sida och börja krysta och så plötsligt var vår älskade efterlängtade dotter ute på en minut och vi hade blivit tvåbarnsföräldrar! Hon var helt perfekt från första sekund. Jag grät av både lycka och lättnad över att det var över. Tog en stund innan jag kom på att fråga av Robin vad det blev. Sen avnavling gjordes vilket jag hade önskat. Skulle egentligen få antibiotika vid förlossningen på grund av att jag hade GBS men det hann de inte med.

Hon åt 45 minuter och så länge hon gjorde det så fick vi in födesledagsbrickan och det var lika gott att äta nu som när Theodor föddes. Sen fick jag duscha och lillan vägdes. 3530gram, 50cm lång och 35cm i huvudomkrets. Apgar poängen blev 10/10/10 vilket enligt barnmorskan är väldigt ovanligt.Hon föddes klockan 03:51 den 13/2.

Sen fick vi så småningom gå över till BB avdelningen.

I förlossningsbrevet hade jag skrivit att jag ville ha det så naturligt som möjligt, undvika värkstimulerande dropp, inte ha epidural och så ville vi ha sen avnavling. Och allt det fick vi! Det brukar aldrig bli som man vill eller tänkt sig.

Jag hade förväntat mig en lång förlossning, ganska lik den med Theodor. Hade trott att jag skulle gå över tiden mycket mera än 3 dagar.

Den här förlossningen var 100 gånger bättre än jag någonsin hade kunnat drömma om och det gjorde inte alls lika ont som med Theodor. Det gick så snabbt och smidigt. Vattnet gick först när jag började krysta. Nu i efterhand är det lite läskigt att tänka på hur snabbt det gick. Tänk om vattnet hade gått redan i bilen. Då hade ungen kanske blivit född på parkeringen. Och om vi hade väntat hem barnvakterna så hade vi inte hunnit in. Och jag som var osäker på om det var på riktigt ännu 1½ timme innan hon är född. En väldigt lätt och smidig förlossning! Blev inte avskräckt från att skaffa fler barn;) Och barnmorskan var helt underbar den här gången!

Kan tillägga att förlossningen med Theodor tog 24 timmar och då hade jag värkar som gjorde ont med 3-4 minuters mellanrum och krystningen tog 46 minuter, så ganska stor skillnad!

Min tredje förlossning

Magen i vecka 40+0, alltså det beräknade födelsedatumet. Inte så stor inte.

 

Det beräknade datumet kom och gick, som väntat. Tre dagar över tiden var jag på rådgivningsbesök och det gjordes en inre undersökning och hinnsvepning för att kanske få igång någonting. Det har inte fungerat varken med Theodor eller Wilma men gav det ett försök. Känner knappt av när det görs ändå. Började få sammandragningar under eftermiddagen som inte gjorde ont men kom med jämna mellanrum utan att öka i styrka. Kände ändå på mig att det kunde starta under natten och Robin var övertygad om att det skulle göra det. När jag sovit några timmar vaknade jag 03:45 av första värken. 8 minuter senare kom en till och så fortsatte det. De var inte så starka och jag var väldigt osäker på när vi skulle åka in eftersom det gick så snabbt med Wilma. Ringde grannen efter två timmar och hon kom hit. Ringde förlossningen och förvarnade dem. Hade fortfarande 8 minuter mellan värkarna och de var inte starka. Kände nog att vi åkte in alldeles för tidigt men tänkte att det är bättre än att föda i bilen sen.

06:45 kom vi till sjukhuset. Den här gången parkerade vi också på parkeringen längst bort, lika som sist, men vi visste att ungen inte skulle falla ut under promenaden upp till sjukhuset eftersom värkarna ännu var ganska svaga. Fick ligga i ctg-kurva i en timme och det var fortfarande 8 minuter mellan. Kände mig ganska korkad som kom in så tidigt fastän det var tredje barnet och jag ändå vet hur ont det ska göra innan det är klart. 4cm öppen var jag i alla fall så något hade hänt sen dagen innan då jag var bara 2cm. De (barnmorska och en studerande) gjorde en hinnsvepning och vi blev tillsagda att gå ut och gå en halvtimme. Gick ner för trapporna, ut en sväng, upp till åttonde våningen och ner till förlossningen igen. Värkarna kom med två minuters mellanrum när jag rörde på mig. Fick byta om till sjukhuskläder och gå till ett förlossningsrum. Ctg-kurva igen, 4-5 minuter mellan värkarna. Sen var det bara att vänta. Fick komma bort från kurvan och satt i gungstolen en stund.

 Blev undersökt i något skede och var då 5cm. De sa att de skulle ta hål på hinnorna sen när hon i rummet bredvid fött sitt barn så det inte blev två förlossningar på samma gång. Sen satt jag fast i ctg-kurva i liggande ställning hur länge som helst och jag började bli ganska irriterad över att det tog så lång tid för kvinnan i rummet bredvid att få ut ungen;) Mat fick vi också och jag fick i mig lite sallad och bröd. Till sist så stod jag inte ut med att vänta längre så vi ringde på klockan. Blev undersökt och var till min stora besvikelse bara 6cm öppen. Började allvarligt fundera på att i alla fall ta pcb-bedövning om det skulle dra ut på tiden så här mycket. Barnmorskan sa att de tar hål på hinnorna nu och då brukar det går snabbt och hon gissade att jag skulle krysta om en timme ungefär. Den studerande tog hål på hinnorna och en skalpelektrod (fästes i bebisens huvud och håller koll på bebisens hjärtljud) sattes på bebisen. Klockan var nu 11:45. Här var jag lite osmart och låg ner vilket gjorde att allt tog längre tid. Efter en timme kom barnmorskan och studerande tillbaka och frågade om jag ville använda en gåstol. JA TACK! Önskar att jag hade fått en sån redan flera timmar tidigare. Var mycket bekvämare att "hänga" på den än att ligga ner eller bara luta sig mot något. Hann inte stå många minuter innan det började trycka på och vi fick ringa på klockan. Blev undersökt och det var en liten kant kvar. Vid nästa värk fick jag i alla fall trycka på på samma gång som barnmorskan masserade bort kanten. Otroligt smärtsamt må jag säga. Sen vid nästa värk, efter sammanlagt två minuters krystande, så kom han ut klockan 12:55 den 7/9. Och den där känslan när smärtan försvinner, finns ingenting bättre! Grät av både lättnad och glädje. Äntligen var han här, vår älskade fina lilla son. 3595gram och 50,5cm med 36cm huvudomkrets. Helt perfekt liten gosse med alla fingrar och tår. Efter en graviditet fylld av oro och ovisshet kunde vi äntligen andas ut. Inga fel alls har hittats och orsaken till den stora nacksvullnaden på första ultrat är och förblir oklar men huvudsaken är att han är frisk och lever. Är så tacksam över att vi har honom här nu när jag tänker tillbaka på hur jobbig första halvan av graviditeten var. När vi inte alls visste vad framtiden skulle föra med sig. Hade då väldigt svårt att tro att graviditeten skulle få ett så här lyckligt slut.

Jag är nöjd med förlossningen fastän vi kom in onödigt tidigt och jag låg ner för mycket. Men allt gick bra. Inget kejsarsnitt, sugklocka eller sånt behövdes. Jag sprack inte alls och kände mig helt som vanligt redan dagen efter. Återhämtade mig förvånansvärt snabbt. 

Förlossningen tog ca 9 timmar. Längre än med Wilma, kortare än med Theodor. Gick över tiden 16 dagar med Theodor, 3 med Wilma och 4 nu. Klarade mig utan bedövning, precis som med Wilma. Men det gjorde mycket mera ont den här gången än med Wilma. Rörde inte lustgasen den här gången heller.  Krystade 2 minuter nu, 1 minut med Wilma och 46 minuter med Theodor. Theodor var störst, Wilma minst. Så den här blev liksom mitt i mellan på alla punkter, förutom hur länge vi stannade på bb för den här gången for vi hem dagen efter. Det föddes ovanligt många barn just den här helgen vid Vasa Centralsjukhus, 21 stycken, så det var trångt på bb.

Min fjärde förlossning

Onsdagen den 12 december vaknade jag som vanligt på morgonen och insåg att förlossningen inte satt igång den här natten heller. Skrev ett smått uppgivet inlägg om hur långsamt tiden går som höggravid i en mammagrupp på Facebook, och hur frustrerande det är att inte veta om bebis tänker komma ut samma dag eller om två veckor. Skickade iväg Theodor och Wilma med bussen som vanligt, åt frukost och bänkade mig i soffan med Wilgot. Vi byggde ett juligt 100 bitars pussel och jag låg och funderade över hur och när förlossningen kommer att starta. Kände mig väldigt uppgiven trots att det beräknade datumet ännu låg en dag framåt. Tänkte att det säkert startar med värkar eftersom ingen av mina förlossningar startat med vattenavgång, och om man en gång har starka hinnor så brukar man ha det alla graviditeter. Ungefär fem minuter senare, klockan 10:25, känner jag att något rör på sig där nere så rusar till toaletten. Hinner sätta mig ner och inser att jag inte alls kontrollerar vad som kommer ut. Adrenalinet rusar till 100 kan jag lova! Ringer förlossningen och förklarar att jag tror att vattnet gick. De vill att jag kommer in för att kolla så det säkert är vattnet som gått och om det är det så kommer jag inte hem därifrån utan bebis eftersom jag är GBS positiv. Robin har samma morgon varit på ett viktigt möte och när jag ringer honom har han just hunnit bänka sig vid datorn på jobbet. "It's babytime! Vattnet gick.", och så är han i bilen på väg hem. Ringer min mamma som kommer och hämtar Wilgot. Startar datorn och tömmer kamerans minneskort, något som jag såklart borde gjort tidigare men det gick såhär också. Packar det sista som vi ska ha med och konstaterar snabbt att det nog är vattnet som går. Ger en bunt med julkort som ska postas åt min mamma, eftersom det var sista dagen att posta dem (och jag hann inte skriva avsändare på kuverten så jag kommer inte ens att veta om det är någon som blev utan julkort, sorry). Robin kommer hem och vi hoppar i bilen, med handdukar under mig OM det skulle koma störtfloder ur mig. Kände av några sammandragningar på vägen till sjukhuset, men de var väldigt svaga. Solen sken samtidigt som det snöade.

Väldigt förväntansfull blivande storebror.

Såhär chockad kan man se ut när vattnet precis gått.

Underbart vinterväder!

Väl framme fick jag ligga i CTG kurva en halvtimme. Inga värkar alls. De skulle testa om det är vattnet som gått, men pölen som lämnar kvar under mig avslöjar nog det innan något test har blivit taget ens. Blir kollar och är 1cm öppen, ganska lång tapp och den är relativt långt bak ännu. Ingenting på gång där inte. Vi blir skickade till BB-avdelningen och får ett rum där. Vi kom mitt i lunchen så jag får gå och äta där, och Robin for och söka efter mat åt sig. Efter maten la de antibiotika i dropp åt mig, på grund av att jag är GBS positiv, och det ska jag få med fyra timmars mellanrum tills barnet är fött. Först var det tal om att se om förlossningen startar spontant innan morgonen, och sen konsultera läkare, men läkaren kommer in när jag har droppet och vill få tappen att mogna genom att ge en pytteliten cytotec tablett. Får den efter att droppet droppat klart kl.13:10, och samtidigt blir det CTG kurva nästan en timme. Börjar vid det här laget vara ganska trött på att bara ligga ner eftersom jag vet att tyngdkraften inte hjälper till över huvud taget i den positionen, och känner mig säker på att kunna gå igång förlossningen. Kurvan ser bra ut och vi får äntligen röra oss fritt! Går omkring i korridorerna på sjukhuset. Upp för trappor, ner för trappor, fram och tillbaka. Tar en kaffe på cafeterian. Värkarna började komma genast vi började röra på oss och fortsatte medan vi satt ner. Gick lite mer efter kaffet och träffade en av Robins kompisar som tydligen jobbar på sjukhuset, så vi fick en liten pratstund där också. Täta värkar, men korta.

Sista bilden med stora magen.

15:45 kom vi tillbaka till rummet på BB. Började nu klocka värkarna och de kommer med 3 minuters mellanrum men håller bara i sig 30-40 sekunder. Man räknar med att förlossningen startade kl.15:30. Fick en pilatesboll att sitta på under värkarna. Riktigt bra ställning att ta dem i. Får en värmepåse att använda också. Kl. 17 ligger jag i kurva igen och har fått mer antibiotika, men den här gången sprutar de in det i kanylen istället för att ha det i dropp. Skulle få mer cytotec nu var tanken, men kroppen är nog igång av sig själv nu så det behövs inte. Blev kollad hur många cm öppen jag är mellan 17 och 18, och då är jag 3-4cm öppen, tappen nästan borta och bebisen väldigt lågt ner. Barnmorskan tycker att vi kan stanna i BB rummet tills vi känner att vi vill över till förlossningen. 18:45 kommer vi över till förlossningen och jag går i duschen. Så skönt med varmt vatten! 19:30 är jag ute ur duschen och de har precis tagit blodprov på mig för att kolla CRP. Ligger i kurvan och nu börjar det bli riktigt jobbigt. Spänner mig genom värkarna fastän jag vet att jag inte ska göra det. 19:45 blir jag kollad och eftersom jag bara är 7cm så ber jag om PCB bedövning. (Värkar efter att vattnet har gått är SÅ mycket vassare än värkar innan vattnet går kan jag berätta, och eftersom hela förlossningen pågått efter vattenavgång så börjar det nå gränsen för vad jag klarar av). 20:10 kommer läkaren och sätter PCB. 4 minuter helt utan smärta=himmelriket! Var tydligen 9cm när PCB lades, märkte läkaren direkt efteråt. Får en spruta muskelavslappnande också för livmoderöppningen är så spänd. Det kommer en värk som gör nästan lika ont som innan bedövningen, och en till. Sen trycker det på och det är dags att krysta. Klockan är nu 20:25. Ligger på ena sidan först men vänder sedan till samma sida som alla andra barn är födda på. Krystvärkarna känns inte alls lika tydligt nu som de förlossningar när jag inte tagit PCB, men krysttekniken sitter ändå. Gör såklart väldigt ont, men inser ju att jag inte kommer ifrån smärtan utan att ha krystat ut ungen så jag tar i. 6 minuter senare, kl. 20:31, kommer hon ut, med navelsträngen ett varv runt halsen. Jag ser genast själv att det är en liten flicka och efter en stund börjar hon gråta. Knäpper upp tröjan och får upp henne på bröstet. Glädjetårar i ögonen på både mig och nyblivna fyrabarnspappan. Helt magiskt ögonblick, och jag får tårar i ögonen bara av att tänka på det nu i efterhand. Jag var så med den här gången. Inga minnesluckor utan en väldigt klar bild av vad som hände. När navelsträngen slutat pulsera så får Robin klippa den. Tror det är första gången jag faktiskt ser när han klipper av den.

Sen vill moderkakan inte ut och jag blöder ganska mycket. Vet att det är vanligt och vet också hur man går till väga om den inte lossnar så känner mig inte stressad. Får en shot cytotec och det gör susen. 20:52 kommer den ut och förlossningen är därmed över. Sprack inget alls. Jag ammar henne, men hon har ganska svårt att ta bröstet och skriker mycket. Får in födelsedagsbrickan, den bästa måltiden som finns! Efter två timmar undersöker de tösen. 3695g och 50,5cm. Huvudomkretsen 35,4cm och apgar poängen 9/9/10 för färgen. Jag får gå i duschen och efteråt får jag och tösen ligga i sängen med värmetäcke på. Fryser ganska mycket efter förlossningen. Kl. 23 blir vi flyttade tillbaka till vårt rum på BB och Robin åker så småningom hem. Fröken skriker ganska mycket, men de tror att det beror på ont i huvudet efter förlossningen. Det ger med sig under natten.

Från regelbundna etablerade värkar tog det fem timmar innan hon var ute. Skulle främst beskriva förlossningen som intensiv med väldigt vassa värkar. Föredrar förlossning som startar med värkar! Men allt gick ju bra så det blev såklart en väldigt positiv upplevelse igen en gång. Tänk att jag har fått uppleva det häftigaste som finns fyra gånger!