Duktig ettåring och järntabletter

Trodde att den här graviditeten skulle följa samma mönster som de tidigare, men ibland överraskas man ändå. Som idag när det var dags för FPA-papper besöket. Gnällde lite över att jag varit trött den senaste tiden, men det har varit mycket på jobbet och så allmänt slut av alla coronabiverkningar på samhället, så BM trodde att det säkert beror på det. Hb kollar de ändå alltid och jag berättade (ny BM för mig) att jag minsann aldrig legat under 120 och sist låg hb på 130 så det är knappast något konstigt där. Nåja, resultatet visade något annat. Nere på 111 så nu får jag glatt börja knapra järntabletter här. Så länge de hjälper har jag inget emot det. Jobbigt att vara trött! 

Utöver det såg allt bra ut. Lite svårt att höra hjärtljuden eftersom ungen låg och sparkade mot dopplern hela tiden, men det tickade på fint runt 150 slag per minut. Magen växer och vikten rör sig sakta men säkert uppåt. Sockerbelastning står näst i gravidkalendern min. Ser inte fram emot, men vet att jag överlever det också. 

Känns bra att ha kommit så långt att jag hör till förlossningen om något skulle ske, men ännu återstår ca fyra månader innan vi får träffa vår bebis. Längtar så! 

Häromdagen gick jag hem från jobbet. Så härligt, vårigt väder att jag inte kunde låta bli! Köpte en god glass också på vägen hem. Dagen efter skulle jag vara lika hurtig men det slutade med rätt många sammandragningar så jag får nog ta och använda bilen när jag kan och låta bli att vara så envis...

Naya är förresten i en så rolig ålder nu! Kommer fler nya ord per dag och hon sjunger och dansar konstant. Hon börjat bli så stor, vårt troll. Idag hade hon fått tag i mitt glas med dricka medan jag var på toa. När jag kom ut stod hon med en kökshandduk i handen och torkade upp det hon hade råkat spilla på golvet. Min lilla hjälpreda :) Skorna åker också in i skohyllan och mössan i rätt korg. Hoppas det håller i sig, för hennes storasyskon är inte lika duktiga med var sak på sin plats ;) Hon kommer nog att bli en så bra storasyster! 

Gravid under Corona

Känner att gravid kanske inte är det optimala tillståndet under pågående pandemi, men innan viruset ens hittat sitt första offer så hade vi ett plus på stickan så det behövde vi inte ta i beaktande. Nu är det som det är och man får göra det bästa av situationen. Rent konkret har jag inte drabbats så mycket av restriktionerna, men 20 veckors ultra fick man inte ha med någon till så dit var jag själv. En droppe i havet jämfört med vad andra hamnat att offra. 

Lite nervös inför hösten är jag dock. Om alla restriktioner håller i sig ända till augusti så blir det spännande att se hur det går med förlossning och bb-tiden. Som läget är nu får man ha med sig en frisk person i förlossningssalen, men ingen annanstans. Det innebär alltså att man när man kommer in till förlossningen för undersökning måste vara där själv tills man får komma till en förlossningssal. Samma sak om man blir igångsatt så får stödpersonen inte vara med innan man har såpass aktivt värkarbete att man får komma till förlossningssal. Vid snitt får man inte heller ha med någon. Och sen när man flyttas över till bb är det "tack och hej" till stödpersonen och så ses man nästa gång när man åker hem från bb. Förstår såklart varför de har dessa restriktioner men det känns ganska ledsamt att behöva vara ensam (även om man inte är helt ensam för personalen finns ju där för en). 

Hur jag ska klara mig borta från Naya flera dagar är väl största dilemmat. Och hur man gör med barnvakt om man ännu då inte får träffa folk? Som tur är så är det inte första barnet för vår del så vi vet lite vad vi har att vänta. Borde gå ganska snabbt och förhoppningsvis kommer det igång av sig själv. Känns jättekonstigt att prata förlossning redan nu, men med tanke på omständigheterna så känns det ändå relevant att mentalt lite förbereda sig på hur situationen kan se ut då. 

Jag har ca 2,5 månader kvar i jobb innan min mammaledighet börjar. Som det ser ut nu hör gravida inte till riskgrupp, men FPA har uttalat sig att man kan ha rätt till särskild moderskapspenning på grund av viruset om man jobbar t.ex. inom småbarnspedagogik vilket jag gör. Jag känner mig inte nervös för min egen skull, eftersom jag är grundfrisk, men har många omkring mig (på säkert avstånd i dessa tider) som knappast skulle ha det riktigt lätt om de blev sjuka. Så mest rädd att smitta ner t.ex. personal inom sjukvården. Tillsvidare jobbar jag på avvaktar hur det utvecklas här omkring. Hittills bara 13 fall bekräftade inom vårt sjukvårdsdistrikt så ännu har det inte riktigt fått fotfäste här (men det kommer antagligen att ske så småningom). Man lever nog en dag i taget i dessa tider, och när det här är över och allt återgår till det normala så förtjänar alla föräldrar till skolbarn en medalj, för att hålla hemmaskola samtidigt som man jonglerar med jobb är inget man gör med en klackspark! 

Nu väntar förberedelser inför morgondagens hemmaskola/Wilgotunderhållning/dagis/jobb. Barnen ska börja ha videomöten nu så måste få tekniken att fungera så bra att de själva får igång allt, för de är ensamma hemma den tiden på dygnet som det ska ske. De får nog vara duktigare än de skulle behöva nu, barnen... 

Vi blir en till!

Några har vetat det redan, andra kanske gissat det (speciellt om man sett mig de senaste två månaderna) men för en del är det säkert en överraskning. Vi ska bli sju i familjen!

En vanlig dag i coronatider

5:30 pep första alarmet i morse. Snoozade några gånger innan jag steg upp och åt frukost. Jag fungerar inte utan frukost längre. Blivit vuxen kanske? Naya vaknade också så jag åt min frukost i sängen med henne bredvid. Mysigare start på dagen finns inte! Sen blev det lite brått iväg som vanligt. Släppte av Robin på hans jobb (så skönt att han jobbar här nära nu så vi kan dela på bilen!) och förde Naya till hennes avdelning till lite före sju innan jag gick vidare till min avdelning. Jobbar på som vanligt till kvart före elva då jag ringer och kollar hur det går för de hemmavarande barnen samt instruerar om dagens lunch (gårdagens rester att värma i mikron). Jobbar vidare till 13 och då hämtar jag Naya och kör hem. Hjälper barnen med hemuppgifter som blivit ogjorda, äter mellanmål, byter en bajsblöja och bakar en sockerkaka till fredagskaffet. Nu ska jag snart hoppa i bilen och hämta Robin från hans jobb innan jag sätter igång med middagen. Efteråt ska jag försöka få med familjen på en promenad nu när det äntligen slutat snöa. Vräkte ner något otroligt idag på förmiddagen.

Mellan varven läser jag nyheter, lite halvt engagerad bara. Så trött på den här krisen nu och den förutspås bli lång, åtminstone här i Finland. Tycker synd om barnen som inte får normal skolgång, tycker synd om lärarna som hamnar att jobba på ett helt annat sätt och sen alla som påverkas av den här krisen ekonomiskt! Men det här kommer också att passera och oftast håller jag humöret uppe. Är bara ibland som man inser vidden av spektaklet och känner sig så hopplöst liten. Får vara tacksam över att det inte går någon nöd på oss. Vardagen fungerar och vi orkar. Dessutom hör vi inte till några riskgrupper och vi träffar inga människor förutom kollegor och Naya sina dagiskompisar, så det känns som att vi drar vårt strå till stacken.