Det här med amning

Nu är det snart tre år sen jag ammade sist (herregud, krisar över att tiden går så snabbt) men jag tänkte ändå skriva ett litet inlägg om det. När Theodor var nyfödd så åt han hela tiden. Jag ammade större delen av dygnet och jag ville inte sitta inlåst i lägenheten för den delen så jag ammade överallt. Knuffade vagnen på stan med ena handen medan jag höll i honom och ammade honom samtidigt. Inga problem alls. Hur smidigt som helst. Med Wilma var det lite annorlunda för hon åt inte lika ofta/länge. Ändå ammade jag henne var som helst och när som helst. Inte så att man slängde fram bröstet innan man lyfte upp ungen ur vagnen ändå. Det går ju liksom att amma diskret också. Jag har ammat på restauranger, på bussen, på Robins examenstillfälle, osv. Wilgot ammade jag också när det behövdes utan att fundera mer på var jag var. Ser ingenting fel med det. Jag tror att det var så att jag inte var så inläst inom amningsdebatten när Theodor var liten och därmed gjorde så som jag själv tyckte att det var bäst. Sen satt det i med de andra barnen också. Har aldrig känt mig obekväm med att amma, oberoende var jag har varit. Helt naturligt när man har med sig en bebis.