Den första rynkan!

Här om dagen hittade jag min första rynka! En bekymmersrynka mellan ögonen. Skulle hellre haft en skrattrynka, men vad gör man. Igår hittade jag en till och det är en skrattrynka. Så nu jämnade det ut sig, hehe. Kan ju nog vara så att jag inte riktigt tittat så noga förut för knappast har de nu dykt upp under en natt inte. Men vet ni, jag känner mig helt okej med att ha några rynkor trots att jag är så ung, eller vad man nu ska säga. Jag har tre barn som driver mig till vansinne och får mig att skratta så jag trillar av stolen. Det är klart att ansiktet lever då! Har de senaste åren varit riktigt nöjd med mitt utseende, något som jag inte var tidigare. Inte sådär fåfängt "jag är snyggast i världen" men helt nöjd med mig själv. Finns ingenting jag skulle ändra på, fastän jag nog hade en del på den listan förut. Det här är jag. Så här ser jag ut. Och jag är nöjd med det. Finns mycket större saker att fundera på än utseendet! Jag är ganska smal (genetiskt, trycker i mig hur mycket mat som helst) och känner att vissa människor på något sätt tror att jag tycker att jag skulle vara "bättre" än dem, så ibland känns det faktiskt jobbigt. För jag ser på verkligen inte ner på folk som är större än mig. Alla har vi våra gener som bestämmer till en viss del. Sen finns det ju de som är farligt överviktiga vilket inte är bra på grund av att det skadar hälsan, inte på grund av utseendet. Samma sak med underviktiga. Inte bra för hälsan. Jag ser mig verkligen inte som en "övermänniska" bara för att jag har dessa gener och jag vill verkligen inte att det ska påverka min relation till människor heller. Jag är varken fåfäng eller utseendefixerad och så långt ifrån perfektionist som man bara kommer. Ska jobba på att de kommande rynkorna blir fler skratt- än bekymmersrynkor.